162 / 180
158
Lære for livet
fick säga vad han ville men om det inte passade i sammanhanget hade vi bestämt
att han kunde gå undan och prata högt för sig själv. Han kunde också välja att
prata tyst för sig själv inne i huvudet. Min uppgift var att ge honom möjlighet till
perspektiv, en egen handlingsstrategi så att han kunde ta ett beslut. Han visste vad
han ville göra och efterhand valde han att sluta att prata högt när vi rörde oss ute.
Lärandet är en livslång skapelseakt som sker i samspel mellan människor i alla
möten och med livets komplexitet som bakgrund. Olikheten är en resurs och nöd-
vändig för vår förståelse av vad det är att vara människa. Nedan följer ett citat
som är undertecknat med Anders Nordin, en av många som mött Thor och lärt.
Som skolledare i ett rektorsområde i Örebro i mitten av 80-talet träffade jag
en liten aktiv kille och hans föräldrar. Killen hette Thor och familjen kom flyt-
tande från Norge. Thor hade ett «syndrom» som jag aldrig tidigare hört talas
om, men det innebar att skola och fritids behövde anpassa arbetet utifrån hans
synskada. Efter några år bytte jag arbetsplats och kom att följa Thor på avstånd
som en av barnen/ungdomarna i bostadsområdet. Varje gång jag såg eller träf-
fade honom la jag märke till den livskraft, lust och nyfikenhet han utstrålade.
Och ett stort mått av närvaro och eftertänksamhet.
Att räknas med som samhällsmedlem och att kunna bidra med sitt när man har
JNCL är en mänsklig rättighet. Orden exkluderad eller inkluderad syftar på ett
förhållande som råder mellan människor direkt i klassrummet eller i ett sam-
hälle. Det pedagogiska stödet blir extra viktigt och måste vara mycket kreativt.
Det är avgörande för hur man kommer att må och hur man kan utvecklas. Vår
människosyn och kunskapssyn lyser igenom i vårt direkta handlande i vardagen.
De etiska frågorna som uppstår ur människorättsperspektivet är inte alltid enkla.
Jag har hela tiden haft en stark tilltro till att Thor innerst inne visste vad som
var bra för honom. Jag försökte att utveckla arbetsmetoder hemma som gav min
son möjlighet att bestämma över sitt liv i så stor utsträckning som möjligt. Han
var länge sin egen kompass, speciellt när det gällde att välja sina personliga as-
sistenter. Han måste tycka om dem och de måste tycka om honom annars skulle
det inte fungera.
Redan under tiden på dagis fann vi ett sätt att avgöra om han tyckte det var en
assistent att satsa på. Jag intervjuade de blivande assistenterna och Thor «kände
in» dem. Efter några dagar tillsammans med en ny assistent brukade jag fråga
honom vad han tyckte. Vi använde en tredelad bedömningsskala. «Thor, tycker
du att han som vill bli din assistent är bra för dig, dålig eller mitt emellan?»