Stikkord: bokkonservering

Kategorier
Bokhistorie Konservering UBrss

Handtag, famntag, klapp eller kyss – spår efter den medeltida läsaren

Gunnerus MS Fol. 724, ett liturgiskt manuskript från 1400-talet. På första sidans nedre kant finner vi en cirkelformad illustration av jungfru Maria som visar spår av slitage. Kanske har slitaget på bilden – liksom det i nedre, höger hörn, uppstått på grund av upprepad beröring från en eller flera läsare? Foto: Foto: Nils Eikeland/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

I det senaste blogginlägget från konserveringsverkstaden i NTNU Gunnerusbiblioteket pratade vi om smuts i äldre boksamlingar. Smuts i form av lösa partiklar, fingeravtryck eller missfärgade partier av ett ark eller omslag kan, som vi har konstaterat, orsaka omfattande skador i och på en bok: t. ex. i samband med hantering när smutspartiklarna slipas mot bokens ytor eller när smutsen absorberar fukt vilket kan leda till mögelutbrott, mer missfärgning, blödande pigmenter, korrosion eller skadedjursangrepp. Förutom att ha en direkt nedbrytande effekt på bokens material och struktur kan smuts också försvåra tolkningen av en bild, tydningen av en text och analysen av ett material. Smuts utgör, med andra ord, en stor risk för böcker. Det finns dock tillfällen när historisk smuts kan ge oss en inblick i den medeltida läsarens tankevärld; när smutsen kan avslöja information om hur en bok användes, hanterades och förvaltades, vilka avsnitt som väckte särskilt starka känslor och vilka sidor som ansågs mindre viktiga av den som läste och den som lyssnade. Kanske kan vi rent av få veta om vår läsare hade bruna ögon eller led av acne! Detta ska vi se närmare på i veckans blogginlägg.

Kathryn Rudy, professor vid St. Andrews University i Skottland, forskar bl a på historisk användning av senmedeltida pergamentmanuskript. I 2010 publicerade Rudy en artikel där hon beskriver hur man med hjälp av en densitometer (ett instrument som registrerar tätheten i en reflekterande yta) kan analysera smutsiga marginaler och andra områden i medeltida manuskript, och på så vis få ledtrådar till hur den medeltida människan interagerade fysiskt med boken och dess text och vilka sidor och avsnitt som favoriserades eller ignorerades. Och SOM det interagerades: med läppar, nästippar, pannor och, förstås, händer! Ett exempel på direktkontakt i form av en kyss, dokumenterat av samtiden, ser vi i Savoy Hours från 1300-talet.

 

Savoy Hours, c.a 1334 – 40
Foto: Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University
https://brbl-dl.library.yale.edu/vufind/Record/3520209

Den upprepade direktkontakten lämnade förstås sina spår på pergamentsidorna; något samtidens manuskriptmakare var väl medvetna om. I ett försök att minimera slitaget målade man då och då in en sk. beröringsplakett på en strategisk plats i eller i närheten av arkets nedre kant. Avsaknaden av beröringsplakett hindrade dock inte den medeltida läsaren från att placera en fuktig kyss eller nästipp på en särskilt favoriserad bild eller text – något Rudy också konstaterar i sin forskning.

Gunnerus MS Fol. 724, ett liturgiskt manuskript från 1400-talet.
På första sidans nedre kant finner vi en cirkelformad illustration av jungfru Maria som visar spår av slitage. Kanske har slitaget på bilden – liksom det i nedre, höger hörn – uppstått på grund av upprepad beröring från en eller flera läsare?
Foto: Nils Eikeland/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Densitometern är ett exempel på en icke-destruktiv metod som gör det möjligt att analysera ett föremål utan att skära, klippa eller på annat vis avlägsna material från originalet. Densitometeranalys säger oss dock ingenting om förekomsten av mänsklig DNA eller bakterier. För den informationen behöver vi ta hjälp av modern genetisk och molykelärbiologisk forskning och PMF (Peptide Mass Fingerprinting). PMF baserar sig på en av de mest grundläggande rengöringsteknikerna inom papper- och bokkonservering: nämligen torr-rengöring med ett radergummi. Provmaterial samlas helt enkelt upp genom den elektrostatiska laddning som uppstår när konservatorn försiktigt för radergummit över en pergamentyta som inte innehåller text eller illustrationer. Detta material analyseras sedan med hjälp av masspektrometri. Idag används PMF framförallt för att hämta in information om pergamentets ursprung och för att hjälpa föremålskonservatorer att identifiera vissa bakterier som är skadliga för just pergament, men metoden kan också användas på fingeravtryck eller andra smutsiga partier av ett ark för att upptäcka DNA från mänsklig arvsmassa och bakterier med särskild anknytning till mänsklig hud och specifika kroppsdelar. Det är spännande att tänka att PMF inom en snar framtid kanske kan ge oss information om ögonfärgen, hårfärgen, hälsotillståndet och härstamningen till den ursprungliga användaren av ett medeltida manuskript!

I nästa bloggpost från konserveringsverkstaden ställer vi oss bl a följande frågor: varför luktar en del gamla böcker choklad medan andra luktar gamla sockor? Kan doften från gamla böcker kartläggas och i så fall, kan vi dokumentera och arkivera böckernas doft till kommande generationer? Det och mer lite längre fram i sommar!

 

Källor:

Fiddyment, S. et al (2015), Animal origin of 13-th century uterine vellum revealed using noninvasive peptide fingerprinting. Tillgänglig via: http://www.pnas.org/content/112/49/15066

Gibbons, A. (2017), Goats, bookworms, a monk’s kiss: Biologists reveal the hidden history of ancient gospels. Tillgänglig via: http://www.sciencemag.org/news/2017/07/goats-bookworms-monk-s-kiss-biologists-reveal-hidden-history-ancient-gospels

Rudy, K. (2010), Dirty Books: Quantifying patterns of use in medieval manuscripts using a densitometer. Tillgänglig via: https://jhna.org/articles/dirty-books-quantifying-patterns-of-use-medieval-manuscripts-using-a-densitometer/

Rudy, K. (2013), The secret lives of medieval manuscripts: Kathryn Rudy at TED x University of St Andrews. Tillgänglig via: https://www.youtube.com/watch?v=zjZAdPX6ek0

Teasdale, M. et al (2017), The York Gospels: a one thousand year biological palimpsest. Tillgänglig via: https://www.biorxiv.org/content/early/2017/07/24/146324

 

Kategorier
Forebyggende konservering Konservering UBrss

Tejp – det okända hotet

Gjennomsiktig tejp som har använts för att ”laga” en bok.

I konservatorsverkstaden får vi då och då in böcker eller tidskrifter som har lagats med tejp på en eller annan måte. Vanligtvis har tejpen använts för att säkra en rift i ett ark eller för att fästa samman lösa pärmar eller sidor i en bok. Att laga ett ark eller en bok med tejp ställer oftast till med stor skada och skapar dessutom mycket extra-arbete för konservatorn. I det här blogginlägget ska vi se lite närmare på vad tejp är och varför det är så skadligt för papper.

De tejpsorter vi finner på marknaden idag består för det mesta av två skikt: en film eller rygg, ofta tillverkad av cellofan, papper eller plast, och ett självhäftande limämne, vanligtvis en gummi-massa vars syfte är att binda sig samman med underlaget tejpen sitter på. Innan självhäftande tejp uppfanns behövde limämnet aktiveras för att binda sig samman med underlaget. Detta gjorde man med hjälp av värme, vatten eller kemikalier.

Gjennomsiktig tejp som har använts för att ”laga” en bok. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Hemma och på jobbet hittar vi ofta brun packtejp som är gjord av plasten polypropen och maskeringstejp och post-it notisblokk som består av papper. Vanligast förekommande är dock gjennomsiktig tejp som syns i bilden ovan. I engelskspråkiga länder kallas gjennomsiktig tejp ofta för Sellotape och Scotch tape, vilket är namnet på tillverkarna.

Gummi-massan i självhäftande tejp är en polymer: en kemisk förening som består av mindre enheter som tillsammans bildar långa, repetativa kedjor. Pappret som tejpen sitter på innehåller cellulosa som också är en polymer. Med tiden skapas en kemisk reaktion mellan polymererna i gummit och cellulosan, vilket leder till strukturella och fysiska förändringar i både limämne och papper. Ju längre den här processen får fortsätta, desto svårare blir det att ta bort tejpen och desto mer missfärgad blir pappret där tejpen sitter. Tejpens förmåga att fästa på pappret förminskas samtidigt, och till slut faller tejpens rygg av. Kvar blir det nu hårda och gul-bruna limämnet, och under det – kraftigt missfärgat papper där text och bild ofta är omöjlig att tyda. När det gått så långt finns det inte mycket en konservator kan göra för att rädda det skadade området. Det är alltså viktigt att minimera tiden tejpen får sitta på pappret.

Det finns en rad olika tillvägagångssätt för att ta bort tejp från papper: från mekanisk borttagning med hjälp av en spatel eller skalpell till bruk av värme eller kemikalier. Vanligtvis börjar man som konservator med mekanisk – torr – borttagning som räknas som mest skonsamt. Om detta inte är tillräckligt kan man använda värme. Kemikaliebruk kräver en säker och välventilerad arbetsmiljö, kunskap i kemikaliers effekt på olika limämnen, och förstås också kunskap i hur de kan påverka pappret, texten eller bilden som tejpen sitter på.

 

Borttagning av tejp med hjälp av en värmekolv. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

När värme är en aktuell behandlingsmetod är värmepistolen  – på engelska hot air gun eller hot air pencil – eller värmekolven (synlig i bilden här ovanför) de mest använda redskapen. En värmekolv kan lägga press på och återaktivera tejpens självhäftande egenskaper, och därför är en värmepistol ofta att rekommendera. Bruk av hårfön bör undvikas då värmen från fönen är svår att kontrollera och begränsa till det önskade området. Bilden här ovan visar arbetet med att ta bort en tejp-bit som av misstag fastnat i ett planschverk i samband med utstillingsarbete. När planschverket stängdes lades ytterligare press på tejpen, och trots att den inte fick sitta kvar länge blev det mycket svårt att ta bort tejpen. Så småningom kunde tejpens rygg och limämne avlägsnas helt, men i processen skadades cirka 1 kvadratcentimeter av bildmaterial för all framtid.

Efter att tejpen har tagits bort, kan konservatorn påbörja arbetet med att laga den rift eller fästa de pärmar eller lösa ark som tejpen skulle säkra. Hur detta går till ska vi se närmare på i nästa blogginlägg från konserveringsverkstaden vid NTNU Gunnerusbiblioteket!

Kategorier
Forebyggende konservering Konservering Mugg UBrss

Mugg!

Muggsoppens livscykel. Modifierad bild, originalet inlånat med tillstånd av Penthon [www.penthon.com]

I veckans blogginlägg ska vi se närmare på något som finns överallt: i luften vi andas, på vår hud, på våra kläder och på de gjenstander vi har kring oss. I sin luftburna form är dessa partiklar osynliga för blotta ögat och utgör för det mesta ingen fara för oss. I kontrollerat framodlad form kan de till och med vara till glädje och nytta vid brödbakning, ölbryggning och som antibiotika vid infektioner. I sin fritt groende form har de dock potential att ödelägga hela gjenstandssamlingar och riskera vår hälsa. Vi talar om muggsopp och mugg.

Muggsopp är ett samlingsnamn för plant-liknande mikroskopisk sopp som livnär sig på näringsstoffer i organiskt material. Det finns minst 100 000 kända arter av muggsopp. Mugg är framväxten av muggsopp på gjenstander.

Muggsoppens livscykel. Modifierad bild, originalet inlånat med tillstånd av Penthon

 

Bilden ovan visar hur soppsporer kan utvecklas till mugg. Överst i bild ser vi sporerna: partiklar så små som 0.001 millimeter. För att gro och bli till mugg behöver soppsporerna en gunstig miljö, f. eks varm, fuktig och gärna stillastående luft och en mörk oppbevaringsplats, och näring som vi hittar i skinn, pergament, papir, textilier, limmer och andra organiska material. Soppsporer som får gro bildar ett trådliknande nätverk som kallas hyfer. Hyferna, i sin tur, blir till mycel, ett nät synligt för ögat. I mycelet produceras nya soppssporer som friges i luften och sprids mellan gjenstandene i ett rum. Om oturen är framme har man ett storskaligt muggangrepp i sin boksamling inom 48 till 72 timmar.

Det aktiva muggangreppet har ett par karaktäristiska kännetecken. Doften är söt och rutten, och vid beröring känns mugget klebrigt. Utseendet och färgen kan variera, men vanligt är att mugget växer som vit-gråa tentakler över bokryggar och boxar eller som «blomningar» i regnbågens alla färger över arksidor och bokpärmar. Den varierande färgskalan beror på materialet som soppsporerna hämtar sin näring från. Till skillnad från aktiv mugg är vilande mugg torr och påminner om pudrigt støv. Även här varierar färgen. Att sporerna inte är aktiva betyder inte att de är döda: tidigare aktiva muggsporer kan ligga i dvala i mycket lång tid och plötsligt bli aktiva om klimatet förändras.

 

Väck inte den björn som sover.. Tidigare aktiv mugg på bokpärm. För att inte kontaminera andra gjenstander har den här boken fått ett omslag i syrafri papir. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Det bästa, billigaste och säkraste sättet att förhindra muggangrepp är att arbeta förebyggande. Regelmässiga klimatkontroller, genomtänkta placeringar av reoler och bokskåp, gott renhold och noggranna inspektioner av samlingarna är exempel på förebyggande tiltak.

Om oturen är framme och man upptäcker ett aktivt muggangrepp bland sina böcker, bör man börja med att hitta källan till muggangreppet. Kanske är det ett vattenläckage eller en för hög luftfuktighet i oppbevaringslokalen. Kanske har det bildats ett stillastående mikroklimat bakom bokraden i reolen eller i bokskåpet. När man funnit orsaken till angreppet är det viktigt att isolera de gjenstander som har påverkats. De bör placeras i ett rum utan fasta arbetsplatser där det är möjligt att kontrollera både temperatur och luftfuktighet. Nästa steg är att stabilisera klimatet i lokalen där muggangreppet sker. För att klara detta, och för efterarbete med sanering och gjenstandsvård är det ofta nödvändigt att kontakta extern kompetans.

Webben innehåller mängder av «goda» råd om behandlingsmetoder för muggskadade böcker. I en del fall är råden direkt farliga för den egna hälsan och dessutom ödelägger de också boken man vill rädda. Bäst är att kontakta närmaste museum, arkiv eller bibliotek där en gjenstandskonservator arbetar.

Här följer några exempel på vad man inte bör göra om man upptäcker aktiv mugg i sin boksamling:

  • Lägg inte ned boken i hushållsfrysen. Kyla dräper inte aktiv mugg utan låter den gå i dvala. Att frysa ned en muggangripen bok är alltså inte en behandlingsmetod utan enbart ett sätt att stabilisera boken till dess den kan behandlas av en konservator. Nedfrysning är heller inte en okomplicerad process och utförd på fel sätt kan den ställa till med stor skada på boken.
  • Lägg inte in boken i ugnen, mikrovågsugnen eller ut i solsken. Hög värme och viss elektromagnetisk strålning som ultraviolett, infraröd, gamma- och mikrovågor kan dräpa muggsporer, men risken för att boken förstörs är extremt stor.
  • Undvik kemikalier. Idag brukes kemikalier först efter att konservatorn analyserat muggsporerna och angreppets omfang. Kemikaliebehandling utesluts oftast eftersom tester har visat att behandlade gjenstander faktiskt kan bli mer mottagliga för muggangrepp. Dessutom ligger problemet med muggangrepp för det mesta i oppbevaringsmiljöen och detta åtgärdas inte av kemikaliebruk på gjenstanden. Risken är också stor för att man skadar gjenstanden och utsätter sig själv för livsfara, eftersom många kemikalier som tidigare användes vid muggsanering har visat sig vara mycket farliga.

Om man hittar vilande, torr mugg i en bok kan en del av mugget som syns med blotta ögat ofta tas bort mekaniskt med torr-rengöring, f.eks med hjälp av en støvsuger med ett högeffektivt partikelfilter för luft, ett såkallat HEPA-filter, och ett litet borst-munstycke. Vid støvsuging är det viktigt att bruke lägsta inställningen på støvsugeren och att täcka munstycket med ett fint nät för att inte suga in bitar av gjenstanden. Torr-rengöring kan ta bort en god del synlig mugg men chansen för att muggets rotsystem fortfarande finns kvar inbäddat i föremålet är stor. Dessutom är det stor risk att sporer sprider sig i luften.

Exponering för mugg irriterar lungorna och kan på sikt leda till luftvägssjukdommar och andningsproblem, eksem och andra former av hudirritationer, ögoninfektioner, illamående, migränanfall och värk som påminner om reumatism. Vet man att man har allergier, astma eller andra problem med luftvägar eller lungor bör man undvika att vistas i riskmiljöer eller hantera muggskadat material. Vid hantering och rengöring av muggskadade gjenstander bör man alltid arbeta i en väl ventilerad miljö – inte vid sin kontorsplats. Om man saknar ett avtrekksskap med ett utsug eller filter anpassat för soppsporer, kan man ibland arbeta utomhus så länge väder och vind tillåter. Var man än arbetar,  bör man alltid bruke beskyttelseutstyr som plasthandskar och munskydd med godkänt filter. Skyddsbriller och skyddskläder är också bra. Dessutom bör man vara noga med att tvätta händerna efter man har hanterat en muggskadad bok. Hälsoproblem från exponering av mugg kan komma efter många år, och därför är det viktigt att alltid skydda sig – även vid kortvarig exponering.

 

Litteraturtips:

BSI (2012) PAS 198:2012 Specification for Managing Environmental Conditions for Cultural Collections. BSI, London

BSI (2012) PD 5454:2012 Guide for the Storage and Exhibition of Archival Materials. BSI, London

Child, R. E. (2011) Mould Outbreaks in Library and Archive Collections. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jsuUQl [01.02.2017]

Conservation Centre for Art and Historic Artefacts (2013) Managing a Mold Invasion: Guidelines for Disaster Response. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jsDvCq [01.02.2017]

Cornell University Library Tutorial  (2005) Mold. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jN47yT [01.02.2017]

Guild, S. and MacDonald, M. (2004) Mould Prevention and Collection Recovery: Guidelines for Heritage Collections. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jN2OQJ [01.02.2017]

Michaelsen, A., Pinzari, F., Barbabietola, N. and Piñar, G. (2012) Monitoring the Effects of Different Conservation Treatments on Paper-Infecting Fungi. In: International Biodeterioration & Biodegradation, Volume 84, October 2013. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jUNn8l [01.02.2017]

Northeast Document Conservation Center (2011) Emergency Salvage of Moldy Books and Paper. Tillgänglig online: http://bit.ly/2kR7hBQ [01.02.2017]

The National Trust (2011) The National Trust Manual of Housekeeping. National Trust, Swindon.

 

 

 

 

 

Kategorier
Konservering UBrss

Bokkonservering på Kalvskinnet

Bokkonservering ved Kalvskinnet. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Innen gjenstandskonservering finnes mange spesialiseringer. Bøker, malerier og kunst på papir, tekstiler, fotografier, plast-, glass-, keramikk-, stein- og metallgjenstander, historisk interiør og møbler er eksempel på materialgrupper som krever spesifikk kompetanse. I Norge finnes universitetsutdanning innen gjenstandskonservering i Oslo.

Bokkonservering som eget fagområde ble etablert på 1960-tallet i forbindelse med en stor flom i Florens, Italien. Flere millioner verdifulle bokbind og historiske dokumenter ble skadet eller ødelagt av katastrofen. Under evakueringsarbeidet vokste det fram felles arbeidsmetoder for bevaring og håndtering av skadede bøker og dokumenter, og nye, mer sympatiske materialer ble tatt i bruk. De tidigere restaureringsmetodene – som ofte var ganske grove og som ibland forandret bokbindets karakter og utseende helt – ble erstattet av konservering; en mer minimalistisk tilnærming der målsettingen er å sikre boken så varsamt som mulig med reversible metoder og materialer.

I NTNU Gunnerusbibliotekets konserveringsverksted på Kalvskinnet arbeider en konservator med å sikre de eldre biblioteksamlingene for videre forvaring og bruk i magasin, i lesesal, ved digitalisering og ved utstilling. Tyngdepunktet ligger på å arbeide forebyggende for å forhindre skader og nedbrytning av bibliotekets store samlinger. Konservatoren overvåker samlingenes tilstand og magasinenes klima og renhold, passer på at gjenstander pakkes i riktig emballasje og instruerer ansatte og besøkende i hvordan gjenstander håndteres. I verkstedet utføres også praktiskt konserveringsarbeid. Vanlige oppgaver er reparasjon av rifter, fjerning av teip og konsolidering av bokomslag. For denne typens arbeid kreves planlegging, stor forsiktighet, en etisk tankemåte, oppfinnsomhet og goda verktøy. Ofte inngår det også en del forskning og detektivarbeid, gjerne i samarbeid med ekstern kompetanse. I kommende bloggposter om konservering skal vi se nermere på alt dette!

 

Bokkonservering ved Kalvskinnet. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)
Bokkonservering på Kalvskinnet – ikke alltid bare bøker.. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)