En av de vanligaste skadorna på eldre arkiv- och biblioteksamlingar är rifter. Dessa uppkommer ofta i papper som försvagats av ålder och som dessutom hanterats eller förvarats olämpligt. Särskilt arkkanter och hörn i dokumenter eller böcker är utsatta.
Bilden ovan visar ett brev från Spesialsamlingene vid NTNU Gunnerusbiblioteket, daterat februari 1871. Ursprungligen har brevet legat sammenbrettet, men vid okänd tidpunkt har det vikits ut och sedan förvarats plant. De krossade fibrerna i det vikta området, en begynnende korrosjon av järngallusbläcket och papprets dåliga kvalitet har bidragit till dannelsen av riften i arkkanten. En reparasjon vill stabilisera kanten och förhindra att riften blir större. Efter reparasjonen vill brevet bli digitalisert.
Metod:
Prosedyren för att reparere en rift i papper varierar beroende på skadans placering och omfang och gjenstandens tilstand. Vanligaste måten är att bruke japanpapper och klister.
Japanpapper tillverkas för hand eller maskiniellt och finns tillgängliga i en mängd gramvikter: alltifrån tissue som väger 1.6 gram per m2 till kraftigare papper på över 100 gram per m2. Japanpappret bör matcha originalets utseende och inte vara kraftigare än det papper det ska hålla samman. Om möjligt bör det inte skjule texten på originalet. Till vårt brev brukes två tissues på vardera 6 g/m2 och 11 g/m2. Den tyngre tissuen placeras på brevets baksida (verso) som saknar text.
Till japanpapper bruker man först och främst klister: en blandning av vatten och puder-liknande stivelse som värms upp under omrörning och sedan får svalna för att till sist bearbetas genom en sil av hästhår. Klister är vattenlösligt vilket betyder att reparasjonen kan fjernes utan bruk av starkare kemikalier.
Undre bild: A visar hur reparasjonen ligger som ett «plaster» på bägge sidor av brevet. B visar hur klistret tränger in i de områden tissuen inte når. När vattnet i klistret har fordampet återstår bara solid stivelse.
Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)
Resultat:
När tissuen sitter på plats över riften, får brevet torka under lätt tyngd. Efter en stund kan överflödig tissue som sticker ut över arkkanten pusses bort med skalpell, och sedan är brevet färdigt för digitalisering och nytt, syrafritt emballasje.
Problemställningar:
Att laga ett dokument där texten har begynt att korrodere är inte problemfritt. Fukt, även i små mängder, kan medføre accelererad nedbrytning. För att minimera tilførseln av fukt under reparasjonen får klistret först ”torka upp” på absorberande papper. Under påføringen av det klistrade tissuen brukes absorberande papper för att suga upp onödig fukt.
Alternativa reparasjonsmaterial:
Heat-set tissue – ett förlimmat papper där limämnet aktiveras med hjälp av värme – är ett populärt reparasjonsmaterial i många bibliotek och arkiv.
Utseendet på heat-set tissue skiljer sig tydligt från japanpapper – det har en spröd, filt-liknande och skinnende yta som inte matchar historiska dokumenter. Dessutom kan heat-set tissue bara fjernes med varme eller mineralsprit. I biblioteket brukes heat-set tissue sällan, och då enbart på modern litteratur som är i cirkulation.
En del bedrifter och verkstäder bruker sk ”arkivvänliga” papperstejper till reparasjoner av lösa ark och rifter – även på eldre samlinger. Dessa typer av tejper saknar oftast dokumentation över hur limämnet i tejpen reagerar med det historiska dokumentet över tid. Dessutom är de sällan sympatiska i utseende eller struktur. I bibliotekets konservatorsverkstad brukes papperstejper aldrig till reparasjoner av samlinger. För mer information om riskerna med tejp, se bloggposten ”Tejp – det okända hotet” från april i år.
God bevaringssommar!
Litteraturtips:
NEDCC. Repairing paper artifacts [WWW] https://www.nedcc.org/free-resources/preservation-leaflets/7.-conservation-procedures/7.3-repairing-paper-artifacts
Sanderson, K. (2007) Making it stick: paste on paper [WWW] http://cool.conservation-us.org/coolaic/sg/bpg/annual/v26/bp26-28.pdf
Victoria Juhlin arbetar som bokkonservator vid NTNU Gunnerusbiblioteket.
