När man talar om kärnenergi och då fission måste man komma ihåg att det finns ett fåtal fissila atomkärnor (sådan som kan splittras och brukas i en reaktor). Den som brukas mest är Uran-235 som finns naturligt, Plutonium-239 som produceras av Uran-238 genom neutron infångning, Uran-233 som kan produceras från Thorium-232 via neutron infångning. Detta betyder att vi bara har en naturlig isotop som kan brukas direkt som bränsle i kärnreaktorer.
Uran-235 förekommer naturligt i uranfyndigheter och då det finns mer uran i jordskorpan än både silver och guld borde det vara enkelt att få tag på. Men det är som med alla grundämnen en sanning med modifikation. Det kan finnas mycket men det måste vara brytbart, dvs kostnaden för utvinning får inte vara för stor. Men detta gäller om man bryter med uran som huvudprodukt, ofta är uran en biprodukt vilket gör utvinningen billigare. Dock är detta något som måste tas i beaktande för kostnaden.
Om vi ser på produktionen av uran så ligger den på ca: 50 000 ton per år idag, något som täcker behovet. Det man skall komma ihåg är att naturligt uran innehåller ca: 0.72% Uran-235 medan lätt-vatten reaktorer behöver en koncentration på 3-5% i sitt bränsle, en koncentration som kan vara högre i SMRs.
Även om det finns Uran i många länder så dominerar Kazakstan, Namibia, Canada och Australien som tillsammans står för ca 3/4 av världsproduktionen. Detta är något som gör tillgången geografiskt begränsad och priset känsligt för påverkan. På ett sätt är Uran mer osäkert ur ett strategiskt perspektiv än exempelvis olja eller gas, där produktionen är mer spridd. Detta kräver då insatser för att säkra tillgången på bränsle lokalt eller regionalt. Detta kan då innebära utvinning i lokala förekomster av uran. Vilket kan bli kostsamt om andelen uran i mineralen är låg eller om uran inte utvinns som biprodukt. Vad jag sett av debatten är inte detta ett spörsmål som har tagit upp i någon större omfattning.
När det gäller gruvdrift är tumregeln att den nästan alltid är miljöförstörande, om man bryter i dagbrott är det stora områden som kan ödeläggas, men detta gäller också underjordiska gruvor där man får stora mängder av restmaterial som i tillägg är radioaktivt.
När man separerat mineralet som innehåller uran, måste man få ut uranet, detta sker genom urlakning, dvs man använder starka syror för att lösa upp uranet och utvinna det i oxid form. Något som i tillägg ger stora mängder giftigt restmateria, slagg, som också är radioaktivt, ofta i mer koncentrarad form på grund av sönderfallsprodukter, som radium, polonium och radon. Så miljöpåverkan är ganska stor.
Det finns ett alternativ och det är in-situ leeching (urlakning på plats) där man egentligen inte har en gruva utan man pumpar ner urlakningsvätska (syror eller i några fall alkaliska lösningar) i uranförande lager, där uranet löses upp och pumpas upp till ytan för vidare behandling. Det kan se ut som en bra metod, men ger lakrester som måste lagras på grund av giftighet och radioaktivitet. I tillägg är miljöpåverkan på grund av det som pumpas ner inte ordentligt utrett. Här kan man jämföra med oönskade effekter vid fracking.
Så man kan konstatera att brytning av uran inte är speciellt ren eller miljövänlig. Det är en aspekt som man bör titta närmare på och lyfta upp i debatten. Speciellt som det kan komma handla om gruvdrift i närmiljön som kommer ge betydligt större utsläpp av radioaktivitet än en kärnrektor ger.
Man bör dock notera att det finns stora mängder uran upplöst som joner i haven, något som det tekniskt sett är möjligt att utvinna, som visats av japanska forskare på 1980-talet, men det har inte varit praktiskt möjligt att få till det.
Här handlar det dock om att försöka få till en reell helhetsbild och inte cherrypicking.
