Stikkord: Föreläsning

Kategorier
Föreläsningar Generativ AI Lärande Undervisning

Universitetens framtid och AI

Det finns få saker som känns mer traditionella än universitetet. En professor står längst fram i en full (eller oftast mindre än halvfull) föreläsningssal. Studenterna antecknar mer eller mindre entusiastiskt, ofta utan att reflektera över vad som sägs. En rapport som lämnas in, en examen och någon gång därefter utdelas ett betyg. Så har det sett ut så länge att vi nästan har börjat betrakta det som en naturlag. Men fysiken lär oss att det som verkar självklart ofta bara är en approximation. Newtons mekanik fungerade utmärkt ända tills Einstein visade att den bara var en speciallösning. Frågan är om artificiell intelligens håller på att göra samma sak med universitetet.

I essän The University After AI (https://www.chronicle.com/article/the-university-after-ai) hävdas att AI inte bara skapar problem för undervisningen utan utmanar själva idén om det moderna universitetet. Det är ett stort påstående. Men precis som fysiker ofta lär sig mest när ett experiment plötsligt slutar fungera, kan det vara först nu som vi börjar förstå vad universitetet egentligen har varit till för.

På 1960-talet beskrev universitetsledaren Clark Kerr det moderna universitetet som en multiversity. Universitetet var inte längre bara en plats för lärande. Det var samtidigt forskningscentrum, yrkesutbildning, social mötesplats, bildningsinstitution och certifieringsmaskin. Under samma tak producerades ny kunskap, utbildades läkare och ingenjörer, formades framtida samhällseliter och skapades minnen som ofta visade sig vara mer bestående än kurslitteraturen. Det märkliga var inte att alla dessa funktioner hörde ihop. Det märkliga var att de lyckades samexistera över huvud taget.

Om man betraktar universitetet som ett fysikaliskt system kan man säga att det befann sig i en metastabil jämvikt. Olika krafter drog åt olika håll, men systemet höll ihop eftersom alla dess verksamheter byggde på samma grundläggande teknik för kunskapsöverföring. Boken, föreläsningen, uppgifterna och examen utgjorde universitetets infrastruktur. Forskaren skrev artiklar, läraren höll föreläsningar och studenten visade sitt kunnande genom skriftliga arbeten. Hela maskineriet drevs av samma mekanism.

Sedan kom språkmodellerna.

När en student i dag kan få ett välskrivet resonemang om den franska revolutionen, kvantmekanik eller nationalekonomi på några sekunder, uppstår en obehaglig fråga: Vad är det egentligen universitetet mäter? Under lång tid har vi utgått från att den text studenten lämnar in är ett bevis på det arbete som ligger bakom texten. Uppsatsen har fungerat som ett avtryck av studentens tänkande och i förlängningen av kunskaper. Problemet är att AI kan producera ett avtryck utan att någon människa behöver genomgå eller reflektera i processen.

Här finns en intressant parallell till fysiken. Ofta kan vi inte observera det vi egentligen är intresserade av. Ingen har sett en elektrons laddning med egna ögon. Ingen har sett temperaturen som sådan. Vi observerar effekterna av dem. Så länge sambandet mellan fenomenet och observationen är stabilt fungerar metoden. Men om någon plötsligt hittar ett sätt att skapa samma observation utan det ursprungliga fenomenet faller hela mätsystemet samman.

Det är ungefär där universitetet befinner sig nu.

När en språkmodell kan producera en text som ser ut att vara resultatet av kritiskt tänkande, blir det uppenbart att vi egentligen aldrig har mätt kritiskt tänkande direkt. Vi har bara mätt dess ”spår”. Och precis som en fysiker som upptäcker att ett instrument har tappat kalibreringen måste universitetet nu hitta nya sätt att mäta det som faktiskt betyder något.

Det är därför som muntliga examinationer, seminarier och direkta samtal mellan lärare och studenter plötsligt känns moderna igen. Ironiskt nog kan framtidens utbildning komma att allt mer påminna om det förflutna. Om målet är att förstå hur en människa resonerar, måste vi observera resonemanget medan det pågår. Det räcker inte längre att inspektera slutprodukten. Skillnaden är ungefär densamma som mellan att analysera ett fotografi av en raket och att faktiskt följa en uppskjutning. Det mest intressanta händer under färden.

Men den verkligt fascinerande frågan handlar inte om examinationer. Det handlar om värde. Inom ekonomin uppstår värde ofta genom knapphet. Diamanter är värdefulla därför att de är ovanliga. Sand är mindre eftertraktad eftersom den finns i överflöd. När AI gör textproduktion, informationssökning och sammanfattningar nästan gratis, förändras också dess värde. Då blir andra mänskliga förmågor relativt sett viktigare.

Författaren bakom essän pekar på omdöme, smak, tillit, etisk reflektion och förmågan att formulera mål som exempel på sådant som inte enkelt kan automatiseras. En språkmodell kan förklara vad förtroende är, men den kan inte själv riskera att bli sviken. Den kan diskutera moral, men den kan inte hållas ansvarig för sina handlingar.

Det leder fram till en oväntad slutsats. Många antar att AI kommer att göra humaniora mindre relevant. Essän argumenterar för motsatsen. Historia, filosofi och litteratur kan bli viktigare just därför att de tränar de mänskliga egenskaperna som maskiner har svårast att efterlikna. Historia utvecklar förmågan att förstå att världen kunde ha sett annorlunda ut. Filosofi tränar precision i tänkandet. Litteratur lär oss att se världen ur andra människors perspektiv. I en tid då information är billig kan sådana förmågor bli betydligt mer värdefulla än ännu en sammanfattning av fakta. Även inom teknik- och naturvetenskaperna blir kritiskt tänkande och grundläggande förståelse viktigare än att kunna lösa ett (oftast) standardmässigt problem.

Fysikens andra huvudsats säger att entropin ökar. Ordning har en tendens att gradvis lösas upp. Kanske är det något liknande som nu sker med universitetet. De funktioner som länge varit sammanfogade i samma institution börjar glida isär. Forskning, undervisning, certifiering och social gemenskap behöver kanske inte längre organiseras på samma plats. När information kan distribueras nästan kostnadsfritt försvinner en del av logiken bakom den gamla modellen.

Kanske kommer framtidens universitet att bestå av specialiserade forskningscentra, mindre undervisningsmiljöer och helt nya sätt att verifiera kompetens. Kanske kommer utvecklingen att ta en annan väg. Men det framstår allt mindre självklart att universitetet kommer att se likadant ut om tjugo år som det gör i dag.

Schrödingers katt var samtidigt levande och död tills någon öppnade lådan. Universitetet befinner sig möjligen i en liknande situation. Vi vet ännu inte vilken framtid som väntar. Men en sak verkar allt tydligare: om universitetets viktigaste uppgift en gång var att ge människor tillgång till kunskap, måste dess framtida uppgift handla om något mer. För när alla har tillgång till svaren blir den verkligt sällsynta resursen förmågan att ställa de rätta frågorna. Detta är en utmaning som man måste acceptera och anpassa sig till, och det kan visa sig att mer personlig kontakt mellan undervisare och studenter, som Oxbridges tutorsystem, är vägen framåt.

Kategorier
Böcker Föreläsningar Historia Lärande Undervisning

Moderna läromedel?

Man får ofta höra att föreläsningar inte ändrats på 7-800 år. Ofta med referens till en illustration. Men hur sant är detta? Svaret är inte alls. Går vi till tiden före Guttenberg (före ca 1500) så fanns inte böcker i tryckt form. Dessa var handskrivna och mycket dyra. Det var helt enkelt inte tillgängliga. Detta ger då en förklaring till bilden av föreläsningar, det var en person som läste ur den/de böcker som fanns tillgängliga. Detta finns fortfarande kvar i den akademiska titeln «Reader» i UK.

Böcker och pamfletter var viktiga källor till kunskap under 16- och 17-talen och «föreläsningar» fick en annan form i de fall som de överhuvudtaget existerade. Diskussioner, demonstrationer och frågor hade sin grund i att antalet studenter (i många fall var lågt). En stor del av undervisningen skedde i det vi skulle kalla mentorgrupper.

Men när antalet studenter ökade ändrades undervisningen och vi fick «moderna föreläsningar» samtidigt med detta kom också bättre läroböcker. Föreläsningarn formades mer och mer efter innehållet i böckerna utan att det egentligen behövs, utan mer av «traditionen».

Men om vi tar ett steg tillbaka och tänker, så finns «allt» presenterat i boken och ofta på ett pedagogiskt bra sätt. Vad skall då en föreläsning handla om? Ett svar är att anpassa till den aktuella kontexten, boken (som troligen brukas i hela världen) är inte anpassad till detta. Det är viktigt att utöka och förtydliga innehållet i boken till kursen, inte tvärt om. Som det är nu så kan det se ut som om boken bestämmer innehållet. Men detta finns det idag sätt att komma undan.

Böcker kan idag vara dyra och speciellt om det är en bok som kanske bara brukas i en kurs och aldrig öppnas igen. Men det finns idag web-böcker som håller minst lika bra kvalitet som tryckta böcker. I vissa fall bättre på grund av länkar och snabbar uppdatering. Openstax.org är en sådan site, där böcker i ett antal fält finns och som brukas av upptill 50% av studenter i USA. Men detta är bara en aspekt.

Web-baserade böcker möjliggör också att man kan lägga till egna notater, quiz, länkar och multimedia material direkt i boken. Detta kräver dock en unik web-adress. Men detta är möjligt. Med andra ord vi kan anpassa både föreläsningar och läroboken till en kurs i stället för att använda boken som mall.

Nu i vår använder jag en web-bok som kurslitteratur i en kurs och hoppas att inom en snar framtid kunna prova att ha en web-bok med tilläggsmaterial i en kurs. Är du som föreläsare intresserad att prova eller en student som vill ha detta, hör av dig så kan jag presentera ideen i detalj.



Kategorier
Lärande Undervisning Video

Video i undervisningen – Video som läringsobjekt

Videor och inspelning av föreläsningar har igen kommit upp på den politiska dagordningen. Förslaget att alla föreläsningar skall spelas in och göras tillgängliga för alla har ett antal problem. Förutom att det blir omöjligt eller i stort sett omöjligt att använda copyright-skyddade bilder o.dyl. är bara en aspekt i tilllägg till andra personvärnsfrågor. Kostnaden för genomförandet rör sig om investeringar i 100 miljoner-klassen för varje universitet. Samtidigt så är det sagt att föreläsningar är gammaldags och skall bort (av samma parti) vilket ger ett dubbelt budskap. Att nya undervisningsformer inte går att spela in är något som inte tas hänsyn till. I tillägg finns det redan idag ett utmärkt pedagogiskt hjälpmedel som gör det (och bättre) än en inspelad föreläsning ger, Kursboken!

Men vi kan trots det titta på förutsättningarna för en video och dess bruk i undervisningen, något som ofta missas i diskussionen.

 

Videor kan fungera som bra läringsobjekt, men man bör notera att det inte är mediet i sig själv utan innehållet och hur innehåller brukas som är avgörande för värdet. Bara för att det …finns en video betyder inte att den är bra. När det gäller videor måste man fundera igenom noga vad det är man vill presentera och för vem! Det är sålunda viktigt att identi…fiera målgruppen och se på deras behov. Detta medför att de videor som produceras gör detta i en specifi…k kontext. Samtidigt som man kan få ett bra resultat i just den kontexten betyder inte det automatiskt att resultater blir lika bra i en annan kontext. Identifi…kation av målgruppen ställer stora krav på att man kan betrakta materialet på ett så objektivt sätt som möjligt och svara på frågan om en video är det bästa sättet att presentera materialet.
Detta sätt att tänka är likt tankesättet när man designar en kurs med kursmaterial, men det …finns en stor skillnad som man enklast illustrerar med en
parallell med det tryckta ordet. I och med att man behöver föra in ett produktionstänkande i skapandet av en video så blir det enklare att jämföra med
textböcker och liknande. En video kan brukas på samma sätt som olika former av skrifter. Man kan göra en video som motsvarar en respons på en uppgift eller en direkt fråga från en student. Detta är i sig en informell kontext, där man redan skapat en personlig relation och befi…nner sig så att säga öga mot öga. I detta fall
har vi en hög grad av personalisering och motivation (Mayer’s principer om motivation) samt materialet är redan helt eller delvis systematiserat, vilket gör
att man kan tillåta sig en högre grad av störade moment utan att man riskerar en kognitiv överbelastning. Med andra ord kan denna typ av videor vara av sämre
kvalitet utan att det påverkar lärandet negativt. Detta motsvarar i princip en handskriven lapp, där den inte har något större överföringsvärde till andra och
därmed i princip bara till för engångsbruk.
Ett steg över den personliga videon ligger respons till en större grupp av studenter upp till en hel kurs. Detta kan man tänka sig motsvarar föreläsningsanteckningar eller ett informationsdokument (ofta skrivet på dator). Här måste man veta vad det är som skall presenteras, gäller det korta meddelanden, uppgifter eller ämnesinnehåll, kan det fortfarande vara möjligt med ganska informella videor speciellt om man lyckats knyta personliga relationer med gruppen. Observera att detta beror på den informella nivån. Liksom i fallet ovan, så har denna typ av video ett begränsat överföringsvärde och kan i stort sett bara brukas för den aktuella och begränsade målgruppen.

Ser vi till inspelning av ordinarie föreläsning utan editering(e-föreläsning 1.0) så skall dom ideellt motsvara ett tryckt kompendium. Men här måste man vara medveten om att ett kompendium och en föreläsning eller föreläsningsanteckningar skiljer sig i presentationsformen genom att ett kompendium är mer formaliserat Detta gör att en e-föreläsning 1.0 mer liknar föreläsningsanteckningar än ett tryckt kompendium i praktiken. Detta medför att föreläsningsanteckningar (och e-föreläsning 1.0) är kontextuellt knutna till just den föreläsningen just det året.  Följden av detta är e-föreläsningar 1.0 i sin kontextuellt bundna form inte bibehåller sin aktualitet och har en begränsad livslängd. Dock kan olika presentationer av ett visst tema fortfarande brukas, men detta kommer vara beroende på om man kan indexera videon så att det är lätt att hitta det man söker.
Ett sätt att bryta den kontextuella kopplingen är att editera e-föreläsningarna och ta bort delar som befäster kontexten och/eller inkluderar förklaringar och
annat i en mer fri kontext. Samma arbetsprocess som gäller för ett kompendium. Detta innebär att en e-föreläsning (1.0) i sin kontextuella form eller rå-form, enbart behöver en bra mikrofon på föreläsaren och en eller två videokameror som följer presentationen. För att minska störningar och distraktorer bör kamerorna
inte placeras längst bak utan så långt fram som möjligt. Detta för att undvika att studenter kommer i bild och för att få så bra bild som möjligt av föreläsare
och tavlan. Här kommer ett problem om slides används, då dessa då måste spelas in i en annan kanal och editeras in i videon.
Skall man gå ytterligare ett steg vidare för att få en så kontext-fri video som möjligt måste man göra en jämförelse med produktionen av en textbok.
Inom projektet Video for Kvalitet [https://www.ntnu.no/skolelab/video-for-kvalitet], fann vi att detta var det bästa sättet att arbeta, då det både ger ett bra resultat utan också för att det totalt sett minskar arbetsbelastningen på produktionspersonalen. På samma sätt som en bok genomgår många steg från synopsis, till första version, editering av en redaktör, fackgranskning, bruk av illustratörer, grafi…sk design och så vidare, så bör en motsvarande process genomgås med en video. Detta är ett nytt sätt att tänka för både föreläsare (om dom inte skrivit en bok hos ett förlag och deltagit i processen) och produktionspersonal (gäller inte dom som jobbat med fi…lm/TV- produktion) varför det är viktigt att samarbeta.

Observera att vi talar om olika videor och format relaterat till målgruppen och målet med videon. Den process som vi beskriver är baserad på objektiv forskning inom ett antal olka fält som är relevanta. Detta betyder inte att alla videor måste följa processen men för videor som skall ha lång livslängd och möjliga för bruk i andra kontexter bör man följa den. Genom att processen är ganska omfattande så gäller den främst tematiska videor som motsvarar centrala delar av ett kapitel i en textbok. Detta medför också en möjlighet att gå direkt till bestämda temata utan att studenterna behöver skanna föreläsningsvideor. Olika typer av markering i videor, manuellt eller automatiskt kan hjälpa men detta kräver ofta en kvalitetssäkring.
Det är också viktigt att poängtera att videor inte skall ses som ersättning utan som komplement till andra läringsobjekt, som föreläsningar, textböcker osv.

Notera att det är mycket lätt att få en övertro på sig själv och sin egenförmåga, speciellt när teknologin är så lättillgänglig. Men det gör att man missar de viktiga detaljer som avgör om saker blir bra eller dåliga. Bara för att man kan spela in en video så betyder inte det att den är bra eller ett bra läringsobjekt. Det är mycket viktigt att man är mycket självkritisk och ställer svåra frågor till sig själv. En bra tumregel är att använda samma principer när det gäller forskning som på produktion och analys av videor. Bara för att studenterna säger att dom är bra och vill ha mer betyder inte att det är bra för dem eller deras lärande. Analogin med produktion av böcker med hela den processen är viktig att ha i minnet.

 

Som sagt så kan videor vara bra som läringsobjekt, men man måste se dom för vad dom är och hur en video faller in i helheten. Ofta är det dock mycket lätt att falla i alla fallgroper som finns.

Kategorier
Examen Lärande Undervisning

Vad är målet för en utbildning?

Tänk dig en student som ska börja på en utbildning, full av förväntan möter studenten upp på första föreläsningen tillsammans med över 100 studenter. Föreläsaren kommer in och startar föreläsningen på följande sätt: ”Ni skall veta att bara 50% av er kommer att klara den här kursen”. Detta är något som jag hoppas att du som läsare tycker är helt förkastligt. Men tänk dig nog om, har du på något sätt själv bidragit till denna hållingen. Det som är intressant är egentligen vad är det som ligger bakom detta. Vad är det för inställning som en slik föreläsare har till sin undervisning och sina studenter. Vad är egentligen det övergripande målet med undervisning?

Svaret på den frågan borde vara att så många som möjligt av studenterna skall uppnå kunskapsmålen i den utbildning som dom genomgår. Detta medför då att högskolans mål skall vara att så många som möjligt skall klara sina kurser, uppnå kunskapsmålen. En examination skall då gå ut på att testa dessa kunskapsmål på bästa möjliga sätt, inte att få ett visst antal att misslyckas. Det handlar om att man skall utbilda och inte sortera.

Betyder detta att alla skall få godkänt? Nej, utan det handlar om att sätta upp tydliga kunskapsmål, baserade på de färdigheter kursen skall ge i förhållande till påföljande kurser och framtida yrkesroll. Dessa kunskapsmål ger då tydliga kriterier för examinationen. Undervisningen bör då inriktas på kunskapsmålen och nödvändiga kunskaper och färdigheter.

Här stöter vi på ett stort hinder, hur kan vi ”mäta” uppfyllelse av kunskapsmålen? Finns det ett bra sätt att evaluera uppställda kunskapsmål? Här finns egentligen inget entydigt svar, då detta kommer att vara beroende på kursen och kursinnehållet. Men det ”bästa” är troligen en klassisk examination med skriftligt test i kombination med en muntlig examination, där det är möjligt att testa gränserna. Detta är dock av praktiska skäl bara möjligt för en liten studentgrupp. Har man en stor grupp så är det mer ekonomiskt att bara ge ett skriftligt test, men hur väl kan ett test som varar maximalt 5 timmar och omfatter runt 10 frågor testa alla kunskapsmålen?

Ett sätt att komma runt detta och testa en större del av kunskapsmålen, är att använda sig av flervals-spörsmål, det vill säga testa en större del av kunskapsmålen. Men detta är i sig inte oproblematiskt, rör det sig om ett fag där räknefärdigheter och problemlösning är en del av kunskapsmålen, så är det svårt att testa dom med flervalsfrågor. I tillägg kommer problemet med fråge-konstruktion och val av felaktiga alternativ, något som inte är enkelt. Här måste man även se till att frågorna har en rimlig svårighetsgrad och att dom är tillräckligt diskriminerande. Även poängsättningen ger upphov till ganska svåra frågeställningar. Hur skall ett felaktigt svar poängsättas i förhållande till rätt svar eller ett blankt svar. Om inte fel svar ”bestraffas” uppmuntras gissningar. Så fel svar och blankt bör inte ge samma poäng. Skall man välja en skala 3, 0, -1 eller 1,0, -1, för rätt, blank, fel. Detta för att undvika rena gissningar.

Det är ganska uppenbart att en enda skriftlig test inte är ett bra sätt att testa kunskapsmålen, men det är det bästa vi har (möjlighet till). Detta är den verklighet vi och studenterna lever med och anpassar oss till. Det är väldigt lätt att man istället för att fokusera på kunskapsmålen fokuserar på examen, detta gäller både studenter och föreläsare. Det är väldigt viktigt att inse att kunskapsmål och examen inte är ekvivalenta, ett bra examensresultat behöver inte betyda att man uppfyllt kunskapsmålen. Undervisningen och studierna riskerar med andra ord att bli examensfokuserade Plötsligt blir inte lärandet det viktigaste utan det blir examen som är målet.

Finns det i tillägg en hålling att bara dom bästa skall klara sig så kan lätt situationen bli kritisk. Det är då lätt att målet blir att så och så många skall få underkänt på en kurs. Det finns anekdoter om hur institutledare har kallat till sig föreläsare som inte underkänt tillräckligt många för en ”luttvagning”, detta gäller ganska många universitet. Men även det motsatta förekommer. Men, det är viktigt att komma ihåg att dom bästa finns redan hos oss, och vad vi som lärare borde göra är att se till att vår undervisning blir sådan att så många av studenterna som möjligt skall få godkänt. Det är sant att den egna insatsen som student är den viktigaste faktorn för lärande, men det betyder inte att undervisningen och studiemiljön är utan betydelse. Vi bör vara medvetna om hur vi undervisar och hur man skall få en så bra lärandemiljö som möjligt.

Men en sortering innebär att man sorterar ut dom ”bästa”, men vad menar vi med dom bästa. Charles Darwin (egentligen Herbert Spencer, men Darwin tog till sig uttrycket) formulerade det som: ”survival of the fittest”. Här kommer betydelsen att vara beroende på den aktuella kontexten. I detta fall innebär det att dom bästa (fittest) blir dom som är bäst på att skriva ett test på 4-6 timmar, inte hur väl man uppnått kunskapsmålen, inte den som fungerar bäst i arbetslivet, inte den som kan applicera sina kunskaper på bästa sätt. Det finns dock en korrelation men den är inte absolut. Här måste vi också titta på arbetsmetoderna i det framtida yrkeslivet. Majoriteten av studenterna kommer inte att bli forskare, dom kommer inte att arbete ensamma. Samarbete, ny kunskap, innovativt tänkande och problemlösning är saker som kommer att bli viktiga.

För att få till en bra undervisning måste vi sätta in oss själva och våra kurser i ett större sammanhang. Vi behöver titta på vad som är målet med utbildning, det vill säga lärandet och hur vi skall öka lärandeutbytet hos studenterna. Har vi målet klart för oss och kan se helheten måste vi ställa oss samma frågor som vi gör i vår forskning, och inte ta någonting för givet. Bara för att man lämnar labbet och går in i föreläsningssalen så skall man inte stänga av sitt kritiska tänkande och reflektera över undervisningen. Det finns massor av forskningsbaserade undervisnings och examinationsformer, det är dags att börja använda dom.