(Inlägg från Universitetsavisa)
Ungefär samtidigt som hästhoven dyker upp längs vägen eller när snön börjar lägga sig upp mot Realfagsbygget börjar antalet studenter som sitter och läser på sina studieplatser att öka. Då vet man att examensperioden börjar närma sig. Det är en direkt korrelation mellan antalet studenter i läsesalarna och hur lång tid det är kvar till examen. På årets (2017) läringsfestival var detta sätt att studera något som togs upp av studenternas egna röster. ”Panikklesing” är ett mycket passande namn på detta. Men samtidigt vet vi att detta sätt att studera är något som ger ytlig (overfladisk) läring, det man lärt sig sitter mycket löst och med stor risk att det glöms bort. Samtidigt gör detta att man kan känna panik och ägnar mycket möda på att klara examen, det vill säga, man lägger mer möda på att se vad som kommer på examen än att förstå pensum. Detta är något som i sin tur förstärks av att examen betyder så mycket för karaktären.
Det finns då en överhängade risk att strategin blir examensinriktad istället för förståelse- eller läringsinriktad. Med andra ord kommer examinationsformen att bli viktig för hur studierna bedrivs, något som kan ske utan att studenterna har ett reellt val. Detta gör också att när man beaktar alternativa eller reformerade undervisningsformer så är examensformen en viktig aspekt då den på ett sätt är betydande för lärandets yttre villkor. Med andra ord, examensformen kan ha lika stor eller större effekt på resultaten än vad undervisningsformerna har. Vill man verkligen reformera undervisningen måste man även kritiskt granska hur examinationen går till.
Alla kurser har fastställda läringsmål, som både handlar om (fakta-)kunskaper och/eller färdigheter. Omfattningen kan variera men man kan anta att det rör sig om över 500 sidor, om man nu kan talfästa detta på ett bra sätt. Till detta kommer olika färdigheter. Då blir frågan hur man skall kunna evaluera om studenterna uppnått läringsmålen på ett så bra sätt som möjligt, samtidigt som vi optimerar (djup-)lärandet.
Ser vi på skolexamen(sals-examen) så ska man på 4-6 timmar besvara ett (begränsat) antal frågor. Frågan är då hur stor del av pensum det är möjligt täcka. Svaret är ju givet, det är inte speciellt mycket. Rör det sig om fri-text (utredande) frågor är det några få frågor, vilket gör att strategiskt tänkande hos studenterna blir viktigt. Med andra ord, gamla examina studeras noga, vilket ger ytläring. Man kan istället för fri-text välja att bruka flervalsfrågor, men detta ger andra utmaningar. Flervalsfrågor i sig har ett antal inbyggda svagheter som måste tas hänsyn till, bland annat gissning (detta diskuteras i en artikel i UNIPED 3/17). Här finns också begränsningar i att visa färdigheter, exempelvis när det gäller problemlösning och programmering.
Skolexamen i sig är sålunda inte helt kompatibel med att uppnå så bra lärande som möjligt hos studenterna och man bör se efter alternativa former. Det bästa sättet att evaluera en kandidats kunskaper och färdigheter är muntlig examen, där det handlar om att hitta gränserna för kunskapen och att man har möjlighet att testa mer och på ett flexibelt sätt. Men detta är resurskrävande och ganska skrämmande för studenterna(men vanligare förr i tiden), så att använda muntlig examen är inte möjligt. Här vet vi också att formativ evaluering är att föredra. Med mappevaluering, i olika former, som det främsta exemplet, och ofta använt i andra länder. Så varför förekommer inte detta i större omfattning?
Här kommer bland annat ”traditioner” in i bilden. Skolexamen är relativt enkla att administrera och genomföra. Men det gäller även studenternas rättssäkerhet, där evalueringen skall vara opartisk. Mappevaluering gör att anonymiteten kan vara svår att upprätthålla. Men är anonymitet ett krav? Ser vi på universitets og höyskoleloven står det:
- 3-9.Eksamen og sensur
| (1) Universiteter og høyskoler skal sørge for at kandidatenes kunnskaper og ferdigheter blir prøvet og vurdert på en upartisk og faglig betryggende måte. Vurderingen skal også sikre det faglige nivå ved vedkommende studium. Det skal være ekstern evaluering av vurderingen eller vurderingsordningene. |
Värderingen skall ske på ett opartiskt sätt. Det står inget om anonymitet. Är det så att examinatorerna antas vara partiska? Jämför vi med andra funktioner och ställer samma krav, borde inte då domstolsförhandlingar också vara anonyma? Har examinatorer vid Universitet och högskoler sämre integritet än dommare?
Det andra är att värderingen skall vara sådan att den är vetenskapligt baserad när det gäller kunskapsevaluering, här tolkar jag det som gällande både ämnet som värderas samt pedagogiskt och testteoretiskt. Men som argumenteras för ovan så är inte detta fallet, en skolexamen innehåller ett stort mått av tveksamma kompromisser, där man inte kan pröva allt som står i läringsmålen eller gör det på ett sätt som uppfyller alla krav utgående från test-teori.
Här finns det grundlag för att förutsättningslöst diskutera vad lagtexten säger samt hur den tolkas och praktiseras. Ett av argumenten mot mappevurdering är just tolkningen av lagtexten. Men jag menar att det inte är lagtexten i sig utan en i delar extrem tolkning av den.
För att det skall vara möjligt att reformera undervisningen måste man beakta alla aspekter, även examinationen som är ett av lärandets yttre villkor. Vi kan ta till alla metoder för att reformera undervisningen men utan att vi även granskar examinationen så är det risk att vi försöker bota en sjukdom genom att behandla symtomen men inte orsaken, något som inte alltid är så lyckat.