Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi 9

Manilius – Astronomicon.

Det första astrologiska verket på Latin, Astronomicon, som överlevt i original form, skrevs av Marcus Manilius under kejsar Tiberius tid, förmodligen runt 15 e.Kr. Man vet egentligen inte speciellt mycket om honom och både namn och biografi är osäkra. Han följer den grekiska traditionen med att skriva på vers, på samma sätt som Lucretsius De Rerum Natura. Verket består av fem böcker och verkar att vara ofullbordat. Det är heller inte säkert att Manilius själv var astrolog, jämför med Virgilius som skrev en didaktiskt poem om agrikultur.

Sättet på hur den skrevs antyder att att det handlar om att undervisa en elit i astrologi och med den retorik som används framträder stoiska ideer klart, vilket ytterligare attraherar den romerska eliten.

Den första boken är en introduktion till elemäntär astronomi, en sphaera, en beskrivning av himlen så att läsaren kan följa med i den astrologiska diskussionen som följer. Större delen av den första boken tar upp fixstjärnorna i sina stjärnbilder, inte alltid korrekta. Denna delen är kopierade från en äldre sphaera, och kan dateras till cirka: 150 f.Kr. Notabelt är att teckninen i zodiaken listas (rad 263-274), även om zodiaken inte beskrivs förrän 400 rader senare:

Först Aries strålande i gyllene skrud,

Ser Oxens rygg stiga fram,

Oxen som kallar, med nacken sänkt, Tvillingarna,

Som kräftan följer, Lejonet därpå,

Jungfrun, vågen härnäst, dag lika lång som natt,

Dras av skorpionen med ginstrande stjärna,

Vars gadd halv-hästen (skytten) siktar med sin båge,

redo att släppa pilen.

Sedan kommer Stenbockens smala väg,

Efter honom Vattumannen hällandes ur urnan

vattnet som fiskarna följer,

som Aries möter, den siste av tecknen.

(min översättning)

Stjärntecknen räknas upp i en moturs, öst-västlig riktning och startar vid vårdagjämningen; Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan, Lejonet, Jungfrun, Vågen, Skorpionen, Skytten, Stenbocken, Vattumannen och Fiskarna.

Även planeterna räknas upp, i samma ordning som i mesopotamien; Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och månen.Den första boken avslutas med en lång sektion om kometer och deras betydelse, med historiska exempel.

Dom sista raderna i bok 5, som inte ser färdig ut, klassifieras fixstjärnorna enligt sin ljusstyrka.

Bok 2 – 5 behandlar astrologi, för detaljer se G.P. Goolds bok. En kortare sammanfatting som tar upp mer ges av J. Tester «A History of Western Astrology»

Det framgår att Manilius lutar sig stark mot Stoikerna, vilket syns i bok 4, där han försöker sig på en filosofisk beskrivning.

Manilius gör en omfattande klassificering av stjärntecknen i förhållande till deras natur och kvaliteer, Maskulin/feminin, Enkel/komplex, mänskig/djur och så vidare. Stjärnteckniens kön är inte relaterad till sex, utan verkar grunda sig på pytagoreernas tankar att udda tal är manliga och jämna kvinnliga., så den feminina gruppen leds av » den feminina oxen, amputerad vid skuldrorna».

Vi hittar tre ställen där Manilius skiljer sig eller är unik i förhållande till andra antika astrologer:

Han klassificerar Väduren, lejonet och skytten som springande, Tvillingarna, Jungfrun och vattumannen som stående, Oxen, Vågen och Stenbocken som sittande, och kräftan, Skorpionen och fiskarna som liggande.. Denna skilljer sig från en liknande av Ptolemaios, men där ptolemaios indelning är baserad på stjärnbilden medan Manilius baseras på grafisk repesentation av de.

Han klassificerar fyra stjärntecken som stympade: Skorpionen, Oxen, Kräftan och Skytten. Andra antika astrologer har längre sådana listor, Valens har dock bara två.

Även när det gäller stjärntecknens förhållande till årstiderna råder det en stor förvirring. Dom flesta börjar årstiderna med de tropiska tecknen: Våren med Väduren, Sommaren med Kräftan, Hösten med Vågen och Vintern med Stenbocken, Manilius placerar dessa i mitten av årstiden, så att våren omfattar Fiskarna, Väduren och Oxen. och så vidare.

 Han inkluderar även olika geometriska konstruktioner som fortfarande idag används av astronomer, (se Tester). Notabelt är att Manilius system skiljer sig från andra astrologer, både samtida och senare. Detta gäller bland annat Ptolemaios, en är införandet av olika hus, något Ptolemaios inte tar upp.

Verket är dessutom inte helt logiskt uppbyggt utan man får hoppa mellan olika böcker för att kunna följa en röd tråd.  Men det står klart att Manilius hade ett stort inflytande.

Astrologi under de första kejsarna.

Vi hittar även andra bevis i litteraturen att astrologi kom på modet i kretsar runt det kejserliga hovet. För det mesta är det bara allusioner, men i ett fall är det en astrolog som pratar i poemet till poeten. Även om författarna tar lätt på ämnet så måste det ligga något bakom att astrologiska referenser dyker upp. För Kejsaren handlar det om att bygga ett imperium och vi ser dessa tongångar i litterära verk så varför inte har astrologin en del i detta.

Genom att använda astrologi som ett sätt att legitimera sin regin, tar Augustus en risk, andra kan använda astrologin på ett i hans ögon negativt sätt. Denna fara var han medveten om och 11 e.Kr, när han inte kunde förväntas leva länge till, förbereddes ett förbud mot privat astrologisk konsultation och att förutspå någons död. Förbudet träder i kraft under Tiberius tid.

Tiberius, Augustus efterträdare, presenteras i historiska annaler som en tyrannisk härskare, och med tyranner dyker oftast astrologi upp. Han är den förste kejsare som rapporterats ha anställt en hovastrolog, Thrasyllus. Enligt historien skulle de träffats under Tiberius exil på Rhodos. Tiberius testade astrologer och om de verkade opålitliga eller lurendrejare kastades de utför en klippa. Thrasyllus svar imponerade så på Tiberius, där även en förutsägelse att jan skulle efterträda Augustus. Tiberius ställde då en test fråga: hur såg Thrasyllus horoskop för den dagen? Thrasyllus la sitt horoskop och utbarst att han stod inför en mycket stor fara, kanske även dödlig.

Genom detta sätt att agera räddade Thrasyllus sitt liv och blev Kejsarens astrolog. Notera dock att denna berättelse liknar andra berättelser, bland annat med Alexander den Store. Även om historien innehåller mycket av vandringssägen, så existerade Thrasyllus och blev en betydande person, men barn som giftes in i den romerska adeln.

I slutet av sitt liv, drog sig Tiberus tillbaka till Capri, där han hade en mängd astrologer runt sig. Det kan ha varit deras råd som fick honom att dra sig tillbaka och lämna över den verkställande makten till andra.

Efter Tiberius verkar bruket av astrologer att fortleva och vi har ett antal exempel där astrologer uppmuntrat tronpretendenter att agera. Tydligen var det så att användandet av astrolog för att styra imperiet fortlevde fram till Roms fall. Något som det finns historiska belägg för. Den exakta påverkan på historien är dock svår att greppa, men förmodligen spelade användande av astrologi en icke obetydlig roll i Roms undergång och fall.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi 8

Platon och Aristoteles.

Det är väl värt att ytterligare påpeka det inflytande som Platon och Aristoteles hade för astrologin, på samma sätt som de påverkade naturvetenskaperna.

Platon hade en ide om att Kosmos var ordnad att det fanns en harmonisk struktur. Med detta även en syn på människans själ som något mer än något jordiskt. Att själen är formad av stjärnor. Stjärnorna som är gudeliga levande väsen. Jämför detta med de animistiska inslagen i grekisk mytologi. Universum var en enhet, en levande ande. Det är lätt att se hur dessa tankar passade den kristna kyrkan. Samtidigt var de något främmande för samtida men inte för spekulativa.

Aristoteles är känd som naturvetenskapens fader, vilket till viss del är missvisande med det står utan tvivel att han gjorde väldigt mycket. Inte bara inom det vi idag kallar Fysik utan kanske mer inom Biologi. Liksom Platon har han en tro på att universum är ordnat och att stjärnor och planeter är gudaväsen. Här har vi även en teori om rörelse som grund för förändring , där solen är orsaken till två av de jordiska förändringarna, tillblivelse och bortgång.

Aristoteles ligger även som grund för de fem elementen: Jord, Vatten, Luft, Eld och Kvintessensen (etern) (det femte ämnet). Där kvintessensen bara förkommer i de himmelska sfärerna. Nu måste man vara lite försiktig, då man lika gärna kan tolka element teorin att gälla elementen egenskaper: Varm, Torr, Kall och Fuktig. Där till exempel Jord är Kall och Torr, Vatten är Fuktig och Kall, Luft är varm och fuktig, Eld är Varm och Torr.

För att ytterligare komplicera det hela ska man även ta hänsyn till de platoniska kropparna är 5 st  och som kopplades till elementen.

Här hittar man även en astrologisk koppling där elementen kopplas till solens rörelse längs zodiaken. Var detta uppstod är oklart. Men detta kom att medföra att man fick en koppling mellan astrologi och medicin. Idemässigt kan man härröra detta till tanken att makrokosmos (Universum) speglas i mikrokosmos (människan) då människan är uppbyggd av de olika elementen och obalans mellan de gör att man blir sjuk.

Detta är en koppling mellan astrologi och alkemi som är ganska stark, men oftast teoretiskt baserad och inte spridd utanför alkemiska kretsar. Alkemin var full av hemlighetsmakeri. Vi återkommer till detta vid senare tillfälle, i samband med Tycho Brahe.

Rom

 Även om Astrologin i sin moderna(?) form utvecklades av grekerna, så verkar den inte spela så stor roll i det grekiska samhället. Troligen för att den grekiska storhetstiden var över. Makedonien med Filip och Alexander den Store tog över och utvecklingen både politiskt och vetenskapligt hittade nya centra, Rom respektive Alexandria.

När astrologin kommer till Rom, har den sin filosofiska bas och med sina rötter i Grekland kom den att spela en icke obetydlig roll för det romerska imperiets utveckling.

När astrologin kom till Rom är osäkert, men det finns tecken på att den fanns där på 300-talet f.Kr. Intressant nog hittar vi referenser till att astrologer förvisades ur Rom 139 f.Kr. Detta var tider av oro och förmodligen såg man de som orosmakare. Cato varnar för att konsultera astrologer och andra spåmän 160 f.Kr. Detta och fler exempel visar att den romerska eliten ställer sig avvisande till astrologin under detta skede. Detta kom dock att ändras i samband med att Rom erövrade Grekland och eliten började få ett större intresse för filosofi. Det är speciellt stoicmen  som anammades, där astrologin var ett element. Men nu är situationen mer komplicerad utan man måste titta på andra faktorer också. En varande det klassiska att läsa framtiden i offerdjurens inälvor, vilket fanns innan astrologin fanns i Rom.

 Men det finns en aspekt på astrologins intåg i Rom som ofta förbisetts, Astrologi kretsar oftast runt en «enväldig » härskare, medan andra typer av förutsägelser är mer allmänna. Rom var en republik när astrologin kom, men kom att kollapsa. En slump? Kanske inte….

Rom från republik till kejsardöme.

 Astrologins intåg i Rom samman faller till stor del med kollapsen av det republikanska systemet, vilket inte behöver vara en slump. Astrologin hör en ensam härskare till medan de andra sätten att sia om framtiden ligger mer i republikens styresmän, senaten, område. Senatorerna förättade djuroffer och läste i inälvorna. Med generaler stödda av armeer fanns ett hot mot den republikanska konstitutionen där makten låg hos senaten snarare än hos individer. Dock var senatorerna, i alla fall många av de, korrupta och utnyttjade sin maktställning. Mot detta ställde Tiberius Gracchus, folktribun, krav på jordreformer och ett stopp för korruptionen. Med mordet på Tiberius Gracchus 133 f.Kr. ,  kom Rom att skakas av kravaller och inbördeskrig som pågick av och till  fram till Octavianus tog makten 31 f.Kr efter att ha besegrat Markus Antonius.

Den gamla konstitutionen minskade möjligheten till makt för uttydarna av omen för offentliga beslut, genom att sprida den . Det fanns olika typer av «omen-institutioner» , med sina specilatiteter som var knutna till senaten, som hade sista ordet. Nu fanns det självklart kritik mot detta systemet under den tiden (Cicero) men det var så invävt i kulturen att det knappast ifrågasattes.

 Vi hittar de första fallen med Romerska aristokrater och astrologi efter 100 f.Kr. i den turbulenta period då generaler som Sulla och Marius tog det drastiska steget att marschera mot Rom med sina armeer för att ta staden med våld. I 87 f.Kr, tog Konsul Octavius , en supporter till Sulla, makten genom att fördriva sin medkonsul Cinna. Octavius dödades när Cinna med hjälp av Marius återtog staden. Enligt Plutarkos, hittades astrologiska diagram på hans kropp, som förutsåg hans säkerhet.

Även Sulla som var den förste att marschera mot Rom med sina armeer, och vars styre såg ut att bli permanent, hade enligt uppgift av astrologer förutsetts att sluta sina dagar på höjden av sin lycka. Men liknande förutsägelser hade gjorts om andra, Crassus, Pompei och Julius Caesar, vilket Cicero i sin kritik av astrologin inte är sen att påpeka.

Caesar var omtalat skeptiskt till alla spådear för honom, enligt Suetonius, dödligt då han varnades innan mordet på honom. Det gjordes dock många förutsägelser för honom. Efter hans död uppmuntrade hans släkting och adoptivson Octavianus tron att Caesar själ hade tagit upp i himlen, när en komet visade sig under begravningsfestligheterna. Octavianus som satt i en farlig situation hade goda skäl att använda stjärnorna när möjlighet gavs. (se andra typer av mytbildning som främjas av makthavare, främst i totalitära regimer).

 Suetonius nämner dessutom två horoskop som gjordes för Octavianus, ett i samband med födseln, 63 f.Kr, och ett 44 f.Kr. då han var i exil. Båda skall ha förutsett en strålande framtid. Men observera att detta kan vara ett sätt att stärka sina egna krav på en upphöjd position. Cicero nämner att många av de politiska ledarna i Rom, kunde backas upp av mycket positiva horoskop. Så det låg i deras intresse att astrologin fick en högre status som ett sätt att befästa sin egen makt position.

När det gäller Octavianus, eller Augustus som han kallades som kejsare, finns det mycket starka belägg för hans tro på horoskop. Detta kan dock vara en slug persons utnyttjande av spådemar och tron på de. Många av de mynt som Augustus lät slå, hade ett astrologiskt motiv, Stenbocken, vilken var den stjärnbild som han var född i. Vi hittar samma tecken på reliefer, målningar, juveler och lergods. Han gjorde Stenbocken till en symbol för sig själv och sitt styre.  Den sågs som födelsen för en ny tid. Stenbocken ligger ju efter vintersolståndet. Att Augustus Horoskop publiserades är ytterligare ett tecken på att legitimeringen av hans styre och astrologin gick hand i hand.

Detta sätt att offentligt visa Augustus horoskop tyder på en kunglig handlingssätt, i kontrast till hans påståenden att återupprätta republiken. Spåmännen från republikens dagar, många och anomyna kom att ersättas av ett fåtal kända med nära band till kejsaren och hyllade för sin skicklighet. Ett sätt att ytterligare koncentrera makten till kejsaren. Nu var det inte bara astrologer utan även andra typer av spåmän som anlitades, men det var framför allt astrologerna som gynnades.

Detta kan man se på att astrologisk litteratur kom att dyka upp, ytterligare ett sätt att legitimera astrologin.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side

Astronomi-Astrologi 7

Grekerna anses av vissa som ursprunget till den västerlänska civilisationen, men själva såg de sig som traditionsbärare av den fenisiska och mesopotamska traditionen.

Sanningen är dock att de anammade kunskaper och traditioner från flera håll.

Skriftspråket är en direkt utveckling av fenisiskan, som i sig utvecklades från protokananeiska, som i sin tur kommer får de egyptiska hieroglyferna. Dvs mycket liten invekan från kilskriften.

Talsystemet var baserat på talet 10,  ett arv från egypten. Det babyloniska talsystemet baseras på talet 60, vilket vi fortfarande använder till viss del i dag, till exempel 1 minut = 60 sekunder, eller en cirkel delas in i 360 (60×6) grader.

Talsystemet gjorde att egyptierna inte hade ett instrument för att utveckla en matematisk teori för astronomiska observationen, i motsats till det babyloniska talsystemet som är mycket väl anpassat. Det som grekerna tog från Egypten var dock den egyptiska kalendern, som inte hade den kaotiska variationen mellan de olika grekiska statsstäderna eller babylonernas kompliceradesystem med varierande antal dagar i månaderna. Denna kalender bestod av 12 månader om 30 dagar + 5 extra dagar, vilket modifierades med en skottdag senare under den hellenistiska perioden.  Kalendern grundar sig förmodligen på den genomsnittliga dagen för Nilens översvämmning. Observera att Egypten var centraliserat så alla använde denna kalender, vilket inte var fallet i Grekland där olika städer hade olika kalendrar (men även «siffersystem»), vilket inte gynnar handel. Man ser även att denna kalender tryckte tillbaka andra kalendrar som baserades på religiösa föreställningan, till exempel månkalendern.

När det gäller Astronomi och astrologi var babylonerna mycket mer utvecklade än grekerna under de sista århundraderna f.Kr. Bland annat var babyloniernas bild byggda på numeriska relationer, till skillnad från de grövre geometriska modeller som dyker upp i Grekland, bland annat i Anaximander (600-talet f.Kr.). Detta visar sig också i Eudoxos (500-talet f.Kr) som skapade en modell med sfärer som rör sig med konstant hastighet .

Babylonierna var intresserade i att få fram periodiska förhållanden, för att bestämma när en planet syntes för första eller sista gången, i analogi med hur man kunde bestämma detta för fixstjärnorna. Det var detta man skapat en matematisk metod för att bestämma runt 500 f.Kr.

Vi ser denna skillnad hur man rangordnade planeterna, Grekerna efter avståndet till Jorden, Babylonierna till sina ideer om hur de påverkade livet på Jorden.

Det har dessutom visats under de senaste åren att den babyloniska påverkan på grekernas modeller är stor. Vi hittar Babyloniska metoder och data efter Ptolemaios Almagest, och Babyloniska regler nästan ordagrant i Plinius encyklopedia och hos Astrologen Vettius Valens.

Bakgrunden till Grekernas astrologi

Vi hittar det första beviset för grekernas intresse i stjärnhimlen i en dikt av Hesiod, skriven cirka 700 f.Kr., där olika stjärnbilders uppgång relateras till jordbruksåret, vilket bygger på Babylonska skrifter. Vi hittar även grekiska versioner av Babyloniska myter i hans verk. Det är en kontrovers när det babyloniska inflytandet kom till grekland, med det dateras i alla fall till före 700 f.Kr. Vid denna tiden översattes dessutom Babyloniska stjärnnamn till grekiska.

Det innebär att det babyloniska inflytandet fanns där när grekernas kosmologiska spekulationer började.

Dom försokratiska filosoferna ägnade sig åt kosmologiska spekulationer, som kan kallas för astronomi. Deras insatser för utvecklingen av teorierna är dock svåra att bedömma, då senare auktoriteter har gett de större betydelse än vad som är rimligt. Till exempel har det sagt att Thales fråm Miletos (625 -545 fKr) skulle ha förutsagt en solförmörkelse, detta är en sägen, för det fanns inte en fixt kalender  i Greekland vid den tiden då solårets längt inte var etablerad. Dom skilde inte heller planeterna från fixstjärnorna förrän under 500 talet f.Kr.. Dessutom vet vi att Metons och Euctemons försök att reformera kalendern i Aten 432 f.Kr, var baserad på Babyloniska metoder.

En annan viktig grupp var Pytagoreerna. Deras förkärlek för numerologi, medförde att man uppfattade att det fanns matematiska relationer mellan himlakropparna, som en del i en plan där allting var relaterat till olika nummer.  Men det är svårt att reda ut hur när och hur dessa teorier utvecklades. Men teorin om numeriska förhållanden i musikteorin, var viktig i skapandet av begreppet «Sfärerna Harmoni» och «kristallsfärerna på vilka planeterna och stjärnorna var fästa.

Platon (429-347 f.Kr) intar en speciell roll när det gäller astrologin genom sina tankar. Han var dock inte speciellt inriktad mot astronomi men visar dock relevansen mellan filosofi och astronomi. Hans tankar om universum utveckas i Dialogen Timaios, som är svårtolkad, och gjort att den har kunnat användas hur som helst. Man ska dock inte sticka under stol med att Timaios haft ett avgörande inflytande på medeltidens lärda. Detta via nyplatonismen, som förde de grundläggande ideerna vidare till de astronomiska reformatorerna.

Platon hade som «matematiker» ett intresse för astronomi, men kopplade detta främst till att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och folk i gemen. Detta för att fästa uppmärksamhet på den kosmiska ordning och fulländning som han såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som förebild för alla och envar. En tolkning kan vara att den ordning som finns i himlen även råder eller borde råda på Jorden. Men detta innebär även att astrologer hade en möjlighet att koppla ett samband mellan stjärnorna och människornas själar.

Hur viktig denna filosofiska uppbackningen för senare astrologer än var så står det ställt utan tvivel att det är blandningen av de filosofiska kosmologierna i kombination med babyloniska data som skapade den Grekiska astronomin och astrologin.

Vi befinner oss nu på 300-talet f.Kr. och astrologin visar tydliga tecken på att utvecklas i Grekland baserad på babyloniska data. Det finns inga bevis på att astrologin skulle ha en egyptiskt ursprung, vilket hävdats av nutida astrologer så väl som antika skriftställare.

Det är egentligen nu som vi kan tala om astrologi på ett mer «modernt» sätt.

Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi 6

Tidiga astronomiska observationer

 De omen vi har är ganska långt från det som vi idag förknippar med astrologi, men det astronomiska fundamentet är tydligt och satt i sitt samanhang. Vi hittar det i en text som förmodligen är från 1000 f.Kr., kallad Mul.Apin. Där listas konstellationerna i tre breda band som ligger ungefär parallellt med ekvatorn. Varje band ses som den väg som en av gudarna tar över himlen. Sjutton konstellationer nämns, även om grupperingarna är okända hittar vi zodiaken här: Himmelstjuren, Krabban, Lejonet, Vågen, Skorpionen, Getfisken (Stenbocken), Svansarna (fiskarna), Kärven (Jungfrun) och de gudomliga Tvillingarna.

Texten innehåller dessutom, tidpunkter för solens uppgång, stjärnornas upp- och ned-gång, Månens bana och några av planeterna. Dessutom finns scheman för att lägga till extra dagar i kalendern för att anpassa till Solen och månens rörelser (skottdagar), en tabell relaterad till solur och hur man använder ett vattenur. Här finns även en lista på omen, varav några även hittas i Enuma Anu Enlil.

 Observationer av sol och månförmörkelser känner man till från 747 f.Kr. Vid denna tiden avslöjar arkiven att omen från himmelsobservationer har fått prioritet över att läsa i offerdjurens inälvor, i rapporterna till de Assyriska härskarna. Spåmännen är nu organiserade i olika städer för att samla information. Deras rapporter är nu sådana att de förutom att förutsäga även ger instruktioner till åtgärder.

Från 600 talet f.Kr. började månatliga sammanfattningar av planeternas rörelser dyka upp. Den första astronomiska ”dagboken”, som dessa kallas, är från 652 f.Kr. Datum för första och sista synligheten och deras positioner mot konstellationerna antecknades. Att man gjorde dessa observationer är förmodligen för att skapa någon form av kalender. Det fanns då två st kalendrar, en astronomisk för precisa observationer och en annan mer schematisk, där man antog ett år på 12 månader a 30 dagar (360 dagar), för vardagsanvändning.

Det var förmodligen ett försök att få större noggrannhet för ”dagböckerna” som man delade upp ekliptikan i tolv lika stora delar på 30 grader, förmodligen i slutet av 500 talet f.Kr efter persernas erövring av Babylon. Systemet med att ange positionerna gentemot fixstjärnorna fortsatte att användas. Zodiaken började dock användas runt 460 f.Kr.

 Vi har här en tydlig utveckling av Astronomin där man mer och mer noggrannt försöker att kartlägga himlen och planeternas rörelser. Här är utvecklandet av kalendrar en viktig drivkraft bakom astronomi, vilket gällde ända fram till 1800-talets slut. Att se en separation av astrologi och astronomi går inte, men vi kan heller inte tala om att någon av de egentligen finns. Vi ligger i utvecklandet av diciplinerna och det saknas ännu en teoribildning.

Babyloniska Horoskop

Dom första födselhoroskopen som man hittat härrör sig från 500-talet f.Kr. Här ser man dessutom en övergång i sättet att lägga horoskop. Istället för att ange planeternas positioner i zodiaken vid födseln, så tittar man på den synodiska planetuppställningen, men även kalender och meteorologiska data. Det är ett enkelt sätt att applicera data som finns sparade i de astronomiska «dagböckerna» till individers födelse. Ex. i detta daterat till 13 jan 410 f.Kr.:

«Månaden Tebetu, den 24e, mot morgonen den 25e, under Darius [II] åttonde år, föddes ett barn. Månaden Kislimu runt den 15e, Merkurius efter [öster om] tvillingarna, först synlig i öst. Månaden Tebetu: Tebetu 9: solstånd; den 26e [sista synliga måne före soluppgång]; Månad Sabatu: Sabatu tjocka moln, rund den 2e Merkurius i Stenbocken sist synlig i öst. Sabatu 14e Venus sist synlig i öst framför vattumannen; året hade en extra månad Addaru. Månaden Tasritu, den 22e, Jupiters andra stationära punkt framför vattumannen. Runt månaden Addadu, den 2e sista synlighet för Fiskarna. Månaden Duuzu, den 30e, Saturnus synlig i Kräftan, högt och svagt; runt 26e ideal första synlighet: Månaden Kislimu, 7e första stationära punkt, Månad Tebetu 17e, opposition.»

Vi ser att man arbetar med synligheten hos planeterna över en tidsperiod. Det finns som i fallet med de flesta grekiska horoskop bevarade på papyrus, I motsats till de i astrologiska skrifter, ingen tolkning.

Det första horoskop där planeternas lägen på dagen för födelsen är daterat till den 29 april 410 f.Kr. och även här är förutsägelserna på ett minimum:

» I månaden Nisan(?) natten(?) för den 14e(?) föddes Shuma-usur’s son, Son av av Shima-iddina, avkomling till Deke. Vid den tiden var Månen under skorpionens horn, Jupiter i Fiskarna, Venus i Oxen, Saturnus i Kräftan; Mars i Tvillingarna. Merkurius som gått ner var fortfarande inte synlig. Månaden Nisan, första dagen, nymånen var synlig under 28 [US], Tiden månen var synlig efter solnedgången den 14e var 4,40[?] [US]; 27e dagen var dagen då månen syntes för sista gången. [Saker?] kommer vara bra för dig.»

[US] är en tidsenhet 1US är cirka 4 minuter.

Detta visar tydligt att födselhoroskop är en Babylonsk uppfinning och inte som man trott tidigare en grekisk tradition. Vi har också material som visar en utveckling av spådemarna men även av astronomin. Det handlar till stor del om samma sak.

Vid denna tiden börjar det även dyka upp teoretiska texter där man försöker sig på en teoribildning om de olika himlakropparnas inverkan. Bland annat månens faser. Här hittar man även mer kategoriska omen som är knutna till zodiakens tecken, och planeternas lägen i förhållande till dessa.

Vi kommer att se en utveckling av astrologin där de ganska vaga omen kommer att sättas in i ett mer teoretiskt sammanhang och därmed börja leva sitt eget liv. Vi har därmed lämnat ursprunget och går nu vidare till hur Astrologin utvecklats.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi 5

Civilisationens ursprung.

För att en varaktig civilisation skall kunna uppstå krävs det vissa förutsättningar som följer på varandra.

1. Man måste ha en bofast befolkning, det vill säga man måste ha lärt sig att bruka marken och inte vara jägare och samlare. Bruket av jorden får inte vara baserad på svedjebruk. Utan den brukade jorden får tillskott av näringsämnen på annat sätt.

2. Det måste finnas grödor som är möjliga att odla. Dvs växterna måste ha frukter/rötter  som är tillräckligt stora för att tas tillvara.

3. Det är bra, men ej nödvändigt om det finns domesticerbara djur i området.

Tittar vi närmare på dessa punkter, det finns fler men vi nöjer oss med dessa. Börjar vi med den tredje finner vi att det finns områden där det inte finns domesticerbara djur. Bland annat Afrika, söder om Sahara/sahel, Australien och Nordamerika. Sydamerika har laman som är möjlig att deesticera. Annars är det bara Euroasien där det finns deesticerbara djur. Titta på de djur som vi har som husdjur idag och deras ursprungliga ursprung. Kor – Indien, Getter & får Mellanöstern, Höns och grisar Kina, sydost Asien.

När det gäller spannmål, hittar vi ett liknande mönster, där i stort sett alla de stora sädesslagen, inte ris (Kina) och Majs (amerika), kommer från ett visst geografiskt område;

Den bördiga halvmånen som är ett område i Mellanöstern som inkluderar delar av det som i dag är Egypten, Palestina, Jordanien, Libanon, Syrien, Turkiet och Irak. De viktigaste i området är Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris.

Nafsadh, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

I detta område domesticerades vete och många andra viktiga grödor. Dels beroende på att grödorna fanns naturligt i området, men också på att det var möjligt att bedriva fast jordbruk och inte svedjebruk.

Observera de viktigaste floderna i området! Nilen, Eufrat och Tigris.

Nilen har sitt upprinningsområde i Etiopen (Blå Nilen) respektive Viktoriasjön (vita Nilen). Båda dessa områden har säsongsbetonade regn, vilket gör att Nilen svämmade över varje vår. Detta gjorde att åkrarna las under vatten och fick ett tillskott av näringsrikt sediment, som möjliggjorde stora skördar.

Eufrat och Tigris rinner upp i bergen i östra Turkiet, som är snötäckta under vintern. Det innebär att även de översvämmas på våren och för med sig sediment till floddalarna.

Som ni ser har vi alla förutsättningar för att en bofast jordbrukskultur kunde skapas. Lämpliga växter och återkommande tillförsel av näringsämnen till åkrarna.

Det är i mesopotamien som vi hittar de första städerna , Lagash, Ur, Uruk, Nippur, med flera. Det var just att man hade en fast jordbrukskultur som möjliggjorde detta. Men det följer även en specialisering av befolkningen. Istället för att var och en gjorde allt själv uppkom nu även olika specialiserade yrken och en ekonomi baserad på byte av tjänster. Förutom de självklara yrkena direkt kopplade till jordbruk, tillkom även lantmätare för att hålla reda på vem som ägde vilken åker, översvämmningarna hade en tendens att flytta på landmärken. Man hade även behov av bokhållare, då en stor del av spannmålen förvarades centralt och då man handlade med den. Detta finns tydliga spår av i de tavlor med kilskrift som hittats.

Vi får även en aristokrati och  militära kaster.  Även präster  kom att bilda en överklass och det är här som ursprunget till astronomin hittas.

Det var viktigt att veta när översvämmingarna skulle inträffa. Som ni vet är vädret inte helt förutsägbart och det är inte helt lätt att veta när våren kommer. Risken finns att man är för tidigt ute och då kan man förlora hela skörden. Ett sätt att veta hur långt på året det gått är genom att studera himlen och hur stjärnorna står. Detta har man förmodligen gjort mycket länge men det var först nu som det blir extra viktigt.

Vi hittar detta både i Egypten och i Mesopotamien. Och det var helt klart att det var den bildade prästkasten som hade detta som sin uppgift.

Vi ska titta närmare på detta och då nästan helt koncentrera oss på Mesopotamien.

Jag bör nämna att andra «flod-«kulturer fanns, Indus i pakistan/indien, och den kinesiska vid Huang-he och Yangtse, där upprepade översvämmningar möjliggjort en civilisation.

Användning av astronomiska observationer

Att olika kulturer använts sig av astronomiska observationer i samband med med religiösa föreställningar står helt klart för de flesta. Det finns till och med ett forskningsområde Arkeastronomi som sysslar med detta. Att det finns så stor spridning av astronomiskt motiverade monument gör det troligt att det är vilket verkar vara genetiskt betingat.

Exempel på olika platser där astronomiska observationer spelade en stor roll är bland annat:

Ales stenar, Kåseberga, Skåne. 600-talet e.Kr.

Newgrange, Knowth, Irland cirka: 3200 f.Kr.

Carnac, Frankrike 4500 – 2500 f.Kr.

Stonehenge, England 2500 – 2000  f.Kr

Egyptens pyramider, 2680-2150 f.Kr

Megalitiska monument i Afrika, Asien och Europa.

Monument i Central och Sydamerika.

Många av dessa platser har inte haft någon direkt kontakt med varandra under tiden för uppförandet av monumenten. Men det finns en möjlighet att det finns en äldre kultur som spritt sig i samband med att människan själva spritt sig över kontinenterna. Detta skedde med start för cirka: 150000 år sedan från Afrika och Asien och Europa var befolkade för cirka: 40000 år sedan. Men migration av folk och ideer (husdjur etc) har skett under hela den tiden. Det tog cirka 5000 år för odlingskulturen att spridas från mesopotamien (10000 f.Kr)  till Ungern (cirka 5000 f.Kr.). Så det finns möjligheter till en kulturell spridning inom mytologin också. (Detta har vi tydliga bevis på)

Men dessa monument är tysta berättare, vi får själva lista ut vad de användes till genom att observera och räkna oss tillbaka i tiden. En bättre källa är då att låta de antika källorna själva berätta, i formen av efterlämnade skrifter.

 Det innebär att vi begränsas av när ett skriftspråk uppstod. Här dyker återigen Mesopotamien och Egypten upp, där skriftspråk utvecklades några århundraden före 3000 f.Kr.

I Egypten användes Hieroglyfer, som ursprungligen var logografisk skrift  där varje symbol står för ett ord eller ett morfem. Dom kom senare att utvecklas i till en mer ideografisk skrift där en viss grad av abstraktion har kommit in i tolkningen av tecknen. Det är från de egyptiska hieroglyferna som vårt latinska alfabet utvecklats. (Via proto-kananeiska, feniciska och grekiska, där skriften i ett tidigt skede blev syllabisk (varje tecken är en stavelse) och/eller alfabetisk (varje tecken är ett fonem))

Den forntida mesopotamiska kilskriften bygger (huvudsakligen) på stavelseåtergivande tecken, den är syllabisk.

Vi finner här de första skrivna bevisen på att man använt sig av astronomiska observationer. Från cirka: 2100 f.Kr. hittar vi en berättelse om hur man använt sig av konstellationerna för att bygga ett tempel enligt stjärnorna. Detta kan man tolka som att man har en påverkan av gudarna på jorden. Där stjärnorna var ett sätt för gudarna att meddela människorna deras vilja. Som ni märker skiljer detta sig från den moderna astrologin, men detta beror på att den inte har sin idemässiga bas i mesopotamien utan i grekland 2-300 år f. Kr.

En av de tidigaste listningarna av stjärnor, hittar vi i den Babyloniska «Bön till nattens gudar» (cirka 1800 f.Kr.), vilket även det visar på att dessa stjärnor har möjligheten att påverka människorna.

«Må nattens mäktiga gudar, Den lysande eldstjärnan, hjältemodiga Irra, bågstjärnan, okstjärnan, Sitaddaru, Mushussu, Vagnen, Get-stjärnan, getfisk-stjärnan, ormstjärnan, stå vid min sida och placera ett tecken i inälvorna i lammet jag välsignat.»

Inälvorna härrör sig till skicket att spå framtiden i offerdjurens inälvor och var en vanlig metod under 1000-talet f.Kr. Observera även att stjärnorna (stjärnbilderna) som nämns inte är så främmande för oss. Vagnen kan vara Karlavagnen, Getstjärnan kan vara Capella (som även kallas för getstjärnan idag), Getfisken är faktiskt Stenbockens stjärnbild, om ni tittar på stjärnkartor där konstnärliga motiv finns med representeras stenbocken av en getfisk. Denna är även en mytologisk figur i den sumeriska mytologin. Så även den stjärnbilden är av Mesopotanskt ursprung.

Vi ska nu titta närmare på spådemar och omen i samband med astronomiska observationer.

Omen och spådomar

Att man använde sig av olika metoder för att se in i framtiden är vilket förekommer i många kulturer och i Mesopotamien var just offerdjurens inälvor som var den primära metoden under andra milenniet före Kristi födelse. Den sekundära statusen för astonomiska observationer hittar vi i ett brev från Mari (stad i mellersta eufrat) omkring 1780 fKr. Författaren skriver om en månförmörkelse, vilket han misstänker är ett dåligt tecken, men han tar hjälp av metoden att läsa inälvor för att bekräfta detta. Det visar att man inte hade full tilltro till de astronomiska tecknen.

Från ungefär samma tid, första delen av Hammurabi dynastin, hittar vi en kort manual för celesta omen, några som inkluderas i den större samlingen av omen «Enuma Anu Enlil». Ett exempel:

«Om, under dagen för sitt försvinnande, gunden Sin (månen) saktar in [istället för att försvinna plötsligt) kommer det att bli torka och hungersnöd i landet.»

Det finns en yngre text från Nippur under Cassite perioden (1500-1250 fkr), som förmodligen är kopierat av älder material. Detta kan vara det första kända exemplet på ett försök att mäta upp himlen. Den verkar innehålla en uppmätning av avstånd mellan olika konstellationer, för att ge svar på frågan: «Hur mycket bakom är en gud (stjärna) bakom en annan gud?»

Enuma Anu Enlil

Detta är en samling av runt 7000 olika omenoch spådemar samlade på 70 tavlor som hittades i de kungliga arkiven i Nineveh, och anses vara inristade under 700 fKr., även om det innehåller äldre material.

Den är uppkallad efter de första orden i samlingen: «När (gudarna) Anu, Enlil [och Ea la planerna för himmel och jord). (Anu, Enlil och EA är gudarna (andarna) för Himlen, Jord resp. Vatten).

Den 63e tavlan (Venustavlan) innehåller observationer av Venus (som kallades Ishtar av Babylonierna). Dom tio första omen följs av det åttonde året av Ammisaduqa, vilket forskare anser vara 1646 fKr, även om åtrtal i intervallet 1922-1542 fKr har angetts. Här har vi de första detaljerade observationerna av en planets rörelser. Förutsägelser görs i samband med observerade fenomen.

  » [om] i åttonde månaden , på den elfte dagen Istar försvinner i öster och stannar borta från himlen i  2 månader och .. dagar, och blir synlig i väst igen i den tionde månaden på den .. dagen, kommer skördarna att vara stora.»

Enuma Anu Enlil är ett slags index till tidigare omen litteratur, och sammanställningen går till baka till andra milleniet f.Kr. Dom femtio första tavlorna behandlar omen utifrån månen, solen och meterologiska fenomen, medan de 20 sista behjandlar planeter och stjärnor. Tidpunkt för upp- och nedgång, position, storlek, färg och ljusstyrka tas i beaktande. Till exempel:

«Om Nergal (Mars) närmar sig Skorpionen, kommer det bli en spricka (oenighet, störning?) i prinsens palats.»

«Om Masken (stjärnbild) är massiv, kommer det att nåd och försoning i landet.»

«Om Anu’s herdes navel (Stjärna) är röd, det är en svart fläck på dess högra sida, då kommer det bli en revolt.»

I den här serien av omen behandlas bara celesta omen. detta avslöjar att dessa himmels-omen liknar andra typer av omen som grundar sig på andra källor. Man hittade meddelanden från gudarna i olika källor såsom djurens beteenden och monstruösa födslar, eller tittade efter meddelanden med hjälp av olika metoder som att kasta mjöl eller olja på vatten eller genom att bränna rökelse. Vi känner här igen många av dessa tekniker från andra sammanhang, att se hur vädret blir från svalornas flykt, spå i teblad och så vidare.

 Tittar man närmare på Enuma Anu Enlil ser man att den koncentrerars sig på landet eller kungen. Man kan då förledas att tro att Astrologin som man hade på den tiden inte behandlade individer. Detta är dock en farlig generalisering, då det som sparats i arkiven har varit kopplade till kungen. Men i arkiven hittar vi dock omen som är mycket starkt knutna till individer, dessa har dock inget astrologiskt ursprung utan grundar sig på andra typer av omen, ex, drömmar.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi The light side

Astronomi – Astrologi 4

Stjärnbildernas namn och ursprung

Stjärnhimlen har varit en viktig del i människans världsbild och att uppfatta mönster och dela in himlen har troligt förekopmmit i alla kulturer. Det innebär att skilda civilisationer och kulturer har skapat sina egna stjärnbilder med utgångspunkt från deras egen mytologi och/eller vardagsliv. Så länge som människan har kommunicerat har det uppstått berättelser med grund i himlen.

Vi har ett antal olika himmelskulturer  som vi känner till och som det är möjligt att få reda på mer om. Här kan ni använda Stellarium och välja olika stjärnkulturer: till exempel Chinese, Egyptian, Polynesian.

Om vi tittar på listan över de officiella stjärnbilderna, så hittar vi ett antal som har sitt ursprung från 1600 och 1700 talen, men ett antal som har sina skenbara rötter i den grekiska mytologin. Till dessa kommer ett stort antal «stjärnbilder» som inte är officiella, som refereras till som Asterism. (mönster av stjärnor på himlen).

Den officiella listan är baserad på den av Claudius Ptolemaios (eller bara Ptolemaios) i Alexandria. Hans lista över 48 stjärnbilder accepterades som standard under nästan 1700 år.

Nordliga stjärnbilder 
AndromedaÖrnenKusken
BjörnvaktarenCassiopeiaCepheus
Norra kronanSvanenDelfinen
DrakenLilla hästenHerkules
LyranOrmbärarenPegasus
PerseusPilenOrmen
TriangelnStora björnLilla björn
 Zodiaken  
 Väduren Vattumannen Kräftan
StenbockenTvillingarnaLejonet
VågenFiskarnaSkytten
SkorpionenOxenJungfrun
 Sydliga stjärnbilder  
 Altaret Argo Novis Stora hunden
Lilla hundenKentaurenValfisken
Södra KronanKorpenBägaren
 Eridanus Vattenormen Haren
 Vargen OrionSödra fiskarna

  Eftersom stjärnbilder endast ansågs bestå av de stjärnor som utgjorde själva figuren var det möjligt att skapa nya med de som blev över. Två astronomer som är kända för att ha utökat Ptolemys lista var Johann Bayer och Nicolas Louis de Lacirkaille. Bayer listade 12 nya stjärnbilder nära sydpolen som inte kunde ses av de klassiska astronomerna. Studera gärna Bayers Uranometria från 1603 som finns tillgänglig på webben. Kan ni hitta några stjärnbilder som inte är officiella där?

Lacirkaille ändrade några och skapade ytterligare 14 stjärnbilder i detta område och runt omkring. Många av deras föreslagna stjärnbilder har accepterats medan andra kvarstår som asterismer.

Lacirkailles ändringar:

Argo Novisdelades upp tillKölen
  Akterskeppet
  Seglet
Eridanusdelades upp tillEridanus
  Ugnen
Skytten och Södra kronanändrades för att skapaKikaren
Kentauren och Vargenändrades för att skapaCirkelpassaren
   

 De stjärnbilder som han skapade hade namn efter vetenskapliga instrument. Lacirkailles nya stjärnbilder (1763)

 Luftpumpen Gravstickeln Cirkelpassaren
 Ugnen Pendeluret Taffelberget
 Mikroskopet Vinkelhaken Oktanten
 Målaren Kompassen Rombiska nätet
BildhuggarenKikaren 


 Men de stjärnbilder som vi är mest intresserade av är de antika, det vill säga de Ptolemaios räknar upp. Alla dyker upp på olika sätt inom den grekiska mytologin, vilket vi känner igen från olika sagor, till exempel Perseus sagan, Orion sagan, Argos sagan och så vidare.

Men många av de har ett ursprung som ligger längre tillbaka i tiden än den grekiska kulturen. Vi kommer att titta närmare på några  stjärnbilder och lämna  resten för självstudier. Här finns det en bok som trots att den är över hundra år är den bästa:  Allen, Richard Hinckley (1969). Star Names: Their Lore and Meaning. Dover Publicirkations Inc. (Reprint of 1899 original). ISBN 0-486-21079-0 . Jag vill dock varna då den inte riktigt klarar av de äldsta stjärnbildernas ursprung. Det har hänt ganska mycket inom arkeologin och astroarkeologin sedan boken skrevs.

Vi ska titta närmare på Zodiaken och stjärnbilderna i denna

Zodiaken

Den traditionella zodiaken omfattar 12 stjärnbilder, men det har förekommit en trettonde stjärnbild i den.  Om man titta på  vilka stjärnbilder som solen passerar under ett år så finner man att det rör sig om 13 st.

Följande tabell visar samtliga stjärntecken och ungefärlig period då solen passerar genom dem.

Stjärntecken Solen i stjärnbildendagar
VädurenAries19 april–13 maj25
OxenTaurus14 maj–19 juni37
TvillingarnaGemini20 juni–20 juli31
KräftanCancer21 juli–9 augusti20
LejonetLeo10 augusti–15 september37
JungfrunVirgo16 september–30 oktober45
VågenLibra31 oktober–22 november23
SkorpionenScorpius23 november–29 november7
 OrmbärarenOphiuchus30 november–17 december18
SkyttenSagittarius18 december–18 januari32
StenbockenCapricornus19 januari–15 februari28
VattumannenAquarius16 februari–11 mars24
FiskarnaPisces12 mars–18 april38

Stjärntecknet Ophiuchus finns med i solens bana över stjärnhimlen men räknas inte till de traditionella zodiaktecknen.

 Här har jag lagt med de ungefärliga perioderna som solen befinner sig i stjärnbilderna. När detta inträffar är faktiskt en ledtråd till uppkomsten av de.

Vi kan börja med att konstatera att det inte finns någon gemensam berättelse med dessa stjärnbilder vilket är en indikation att de är äldre än den grekiska kulturen.

Den stjärnbild som vi börjar att titta på är Oxen (Taurus). Vi börjar med antagandet att astrologin har sitt ursprung i de tidigaste kulturerna, vilket placerar oss i mesopotanien, cirka 2500 f.Kr.

Detta är ingen slump, då man har hittat gränsstenar med bilder som passar in på vissa av zodiakens stjärnbilder. Dessutom kan man med astronomiska metoder beräkna ungefärlig tidpunkt och plats på jorden när stjärnbilderna namngavs. Detta på grund av precessionen och att det fanns ett område runt himmels sydpolen där inga stjärnbilder var namngivna.

Här häskade då sumererna och vi hittar staden Uruk, och härskaren Gilgamesh, som Gilgamesh-eposet handlar om. (En engelsk sammanfatting av Gilgamesheposet finns på webben.) Detta är ett av världen första nedtecknade litterära verk och innehåller tydliga referenser till olika stjärnbilder.

 Gilgamesh eposet

Den episke Gilgamesh dräper tillsammans med Enkidu, Cederskogens väktare, jätten Humbaba. När han återkom till Uruk som hjälte, har gudinnan Ishtar (motsv. Venus i romesk mytologi) fått upp ögonen för honom och vill att Gilgamesh skall bli hennes älskare. Gilgamesh avböjer dock detta på ett förolämpande sätt. Ishtar stiger upp till himlen och ber sin far Anu att släppa lös himmelstjuren och förgöra den som skändat henne. Tjuren släpps loss men Gilgamesh och Enkidu dräper tjuren.

Dock kan detta inte ske ostraffat och Enkidu måste dö. Det innebär att Gilgamesh låter sitt liv falla i bitar, inte på grund av vännens död utan för att han inser sin egen dödlighet. Så han beger sig ut för att finna vägen till evigt liv. Han kommer fram till berget Mashu, som vaktar solens upp och nedgång, där två skorpioner försöker övertyga honom att hans resa är meningslös, men låter honom passera när de inte lyckas. Resan fortsätter till ett världhus, där ägaren Siduri, inte vågar släppa in honom. Han blir dock hänvisad till färjekarlen Urshanabi för att finna Utnapishtim, den ende dödlige som fått evigt liv. Han lyckas bli fraktad över dödens vågor till en strand där han träffar en gammal man, som visar sig vara  Utnapishtim, som berättar om översvämningen(syndafloden) och hur han själv fick sin odödlighet. Det hela slutar med att Gilgamesh måste återvända till Uruk utan evigt liv.

Här hittar vi både Oxen och Skorpionen i eposet, men även Lejonet finns med, dock indirekt genom assyriska och babyloniska källor. Det finns även andra stjärnbilder som passar väl in i den sumeriska mytologin, stenbocken, vattumannen och fiskarna till exempel.  Det innebär att det är mycket troligt att det är de sumeriska  stjärnbilderna som genom  överföring och arv vandrat från Mesopotanien via fenicerna och med minoiska kulturen över hela medelhavsområdet.

Att olika myter vandrar mellan olika kulturer är vanligt och vi ser därför många likheter mellan olika gudar och mytologiska figurer i olika kulturer. Man kan även hitta kulturer där det förekommer flera överlappande mytologier. Här har vi den fornnordiska mytologin med Asar och Vaner, men där en underliggande mytologi finns som är den del av den totala mytologin men som är mycket äldre, i vårt fall alver och diser.

Speciellt gäller denna överföring stjärnbilderna i zodiaken, som mycket tydligt har en koppling till astronomin såväl som astrologin.

Just oxens stjärnbild är mycket intressant, då det finns en översättning från sumeriskan som talar om stjärnbilden som «tjuren som leder». Här tar vi hänsyn till vårdagjämningen och solens position på himlen. Och finner att solen befann sig i Oxens stjärnbild i vårdagjämningspunkten under perioden cirka 3700 f.Kr till 1700 f.Kr. Med andra ord har vi ursprunget både till stjärnbilderna, astronomin och astrologin i denna regionen och denna tidpunkten.

Denna slutsats som grundar sig framför allt på astronomiska faktorer bekräftas av arkeologisk och historisk forskning.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side

Norse sky culture – Viking constellations

This has been updated on 27.02.2026, as a new explanation to the name «Fiskikarlar» has come to light!

The night sky, with its stars and planets, has inspired humans since the dawn of time. The stars formed constellations that were part of people’s lore and mythology. Today, we are aware of several star cultures, which have been incorporated into the planetarium software Stellarium. The most common mythology used in astronomy is the Greek one, with the 48 classical constellations given by Ptolemy in the Almagest.

With the advent of modern ethnoastronomy, a holistic picture emerges where astronomy and cultural studies give information about existing or ancient cultures. The use of astronomical phenomena was probably an integrated part of the culture, and different tribes might have had different constellations as well as stories. But one also has to be aware that the exchange of both goods and culture has been around for a very long time. This can be illustrated by the spread of agriculture in Europe.

In the case of ancient mythology and astronomy, we are limited to what has been preserved in writing or archaeological artefacts. In the case of Norse culture, this is especially the case, since the culture, to a large extent, was oral up to early medieval times. The Norse had and used the Rune alphabet (Futhark), but it seems not to have been used in documenting the mythology to a large extent. The use of runes also indicates an influence from southern Europe. There is also evidence that people from southern Sweden had extensive trade with Rome and that some were mercenaries there during the fourth and fifth centuries BC. So, the culture was probably also influenced by the Roman culture. Even if it is several hundred years before the period that is normally called the Viking Age, from Lindisfarne 793 to the battle at Stamford Bridge 1066, it is important to note this. This early culture suffered during the sixth-century famine over several years, probably caused by volcanic eruptions with a change in weather, causing disruption and laying the ground for the coming Viking age. These years without summers have survived in the mythological memory as the time that will precede the end of the world, Ragnarök in Norse mythology.

There are further aspects of the mythology and the constellations used by the Norse. First, Norse mythology is not one but a layer of different mythologies, where different families of gods have migrated into the known mythology, as indicated by Æsir and Vanir in the mythology, where the Vanir (Freya and Frey) probably is older and found in an earlier culture. Second, the Æsir borrows some elements from older Indo-European mythologies as well as from Greek mythology. Third, the christening of Scandinavia introduced Latin as a scholarly language and with it Latin names of constellations.

So, we have to be very critical of the material we have and make sure we do not make any misinterpretations. Thus, we must be very careful of any material originating from the Romanticism in the19th century, where “new” names and traditions arose and from the ”New Age” movement, which invents new names and traditions.

Literature

Our main source of information on Norse mythology comes from the Eddas, the poetic Edda and the prosaic (Snorre Sturlason’s) Edda, written down during the 13th century. But there exist other sources, as in the case of the Eddas, surprisingly few references to the sky, as we know the mastery of the Norse navigation and seamanship, something that indicates a fair knowledge of astronomy for navigation. But this can also be due to the oral transition of knowledge from father to son, something one would not expect to be written down.

Observations of the stars and the sun are important for navigation, but also as a way of telling time. Local landmarks are used in combination with observations to tell the time. But one notices that the Norse were aware of the difference between “sun-time” and “star-time”. The existence of a Norse calendar is mentioned in the Icelandic chronicle “Íslendingabók”, where a calendar reform around AD955 is described. A calendar that was used from the 8th century till the 12th century, when the Julian calendar was introduced. The Icelandic calendar was likely based on astronomical observations.

We find in the Icelandic literature a man, Odd Helgason (c. 1075-c. 1145),” Star-Oddi”, who had a reputation for being a skilful astronomer. A text supposedly originating from him includes the winter and summer solstice [1]. The text shows his astronomical skills, which shows a tradition for astronomical observations, something that probably lost its importance with increased literacy and an increased number of foreign and Icelandic books. Among these books, we find a medieval encyclopaedic text on Astronomy that has survived [2].

Stars and constellations in the Eddas.

In Völuspa, the origin of the stars and planets is mentioned, as well as their end at Ragnarök. The world was created from the body of the giant Ymer. His skull forms the firmament and is held in place by four dwarfs, where sparks from Muspellheim form the stars. Their place in the sky was determined by the gods, and some were given paths where they would roam. In the prosaic Edda, which is a textbook on writing poetry, we find more stories where stars are mentioned. As in Greek mythology, how they ended up in the sky.

In Skáldskaparmál, the story of Tjatse is told. Tjatse managed, with the assistance of Loki, to kidnap Idun, the keeper of the apples of youth, from Asgard. Loki managed to save her but was pursued by Tjatse, who was killed. Tjatses’ daughter Skade came and demanded compensation for her father. The compensation was, among other things, a husband. In addition, Odin or Thor placed Tjatses’ eyes in the sky, whose stars they are, we do not know.

The other story where a star or constellation is mentioned is in the epilogue of the fight between Thor and the giant Hrungnir. Thor was injured in the fight, and a small piece of stone got stuck in his head. To get it out, he sought help from a Vala, a type of oracle, named Groa. When Thor felt that the stone was coming out, he told Groa that he helped her husband, Aurvandil, to escape from the land of the giants. During the escape, Aurvandil froze hit big toe, which Thor broke off and threw up into the sky to become a star or a constellation, Aurvandil’s toe. This made Groa so happy that she forgot her magic, and Thor still has that piece of stone in his head.

There exist several possible candidates for” Aurvandil’s toe”. Rigel is one possibility, as “Orion” is associated with Thor in other myths. Richard Allen [3] identifies” Orwandil”[1] as the Norse name of Orion, and Rigel as one of ” Orwandil’s” toes. The broken-off toe is, according to Allen, Alcor, since he was riding in Thor’s chariot (Man’s chariot, i.e. The Big Dipper). But this is hardly the case, as he was carried on Thor’s back according to the myth.

” Aurvandil’s toe” might also be Corona Borealis, partly due to the likeness to a toe. But there are also other indications making this identification the most likely. Corona Borealis is a spring constellation that is of importance. In” Gesta Danorum» written by Saxo Grammaticus [4], one finds a story of a King, Horwendil, who is fighting a duel with a Norwegian king, Koller (cold). The duel ends with Horwendil cutting off Koller’s foot and thus killing him. This story is probably based on an old myth of the fight between seasons, making Koller’s foot or “Aurvandil’s toe” a sign of spring or summer’s victory over the cold winter.

There is another interesting object in the Eddas, Bifrost, often identified as the name of the rainbow or the Milky Way. There are these two interpretations. In the north-western European tradition, the rainbow is the road of the dead. This road is in Norse mythology called the road to Hel, the realm of the dead. But the rainbow is also the road to the “other” world. The name Bifrost originates from two words, “bif”, the shimmering, the trembling or the multi-coloured, and “rost”, road. In the poetic Edda, Bifrost is described as the shimmering road and as the road to Asgard, something that is inconsistent with the rainbow.

Rudolf Simek [5] identifies Bifrost as the rainbow, while Jan de Vries [6] concentrates on the notion of the shimmering road, thus identifying Bifrost as the Milky Way. There is other circumstantial evidence. Heimdall, the guardian of Bifrost, lives in a house” high up in the sky”. In arctic and subarctic cultures, the Milky Way is the road to the world of the dead. The dark period of the year is also the time when the dark forces and the dead are closer to our world, but during this period, rainbows are very rare, while the Milky Way is visible. So Bifrost is probably a mix; during the day it is the rainbow, while being the Milky Way at night, an indication of influences from different cultures and mythologies.

Stars in encyclopaedic literature.

The literature that survived originates from 1150-1400, which may have been influenced by continental material. This is indicated by the use of names that are more or less a direct translation of the Latin names. The author could have known the Old Norse names but used the Latin names instead.

Constellations

In Beckman and Kålund’s compilation [7] of Rimtöl (rhymes of time (or time telling)), they present five constellations that appear to have the old Norse names:

«Ulf’s Keptr», Mouth of the Wolf, Hyades

” Fiskikarlar”, Fishermen, Orion’s belt

” Kvennavagn”, Woman’s chariot; Ursa Minor

” Karlvagn”, Man’s chariot; The big dipper

” Asar bardagi”, The Æsir battlefield, Auriga

The mouth of the Wolf («Ulf’s Keptr»), Hyades, shows a resemblance to a wolf’s mouth. In Norse mythology, two wolves are hunting the sun and the moon. The mouth of the Wolf is close to the ecliptic and can be interpreted as one of these wolves. An alternative explanation is that it symbolises the Fenrir Wolf, whose mouth is held open with a sword. The Milky Way is then formed by the foam from his mouth. But this is not supported by the myth, as Fenrir was chained underground. If the Milky Way is the road to Hel, the wolf could be Garm, who is guarding the entrance to Hel.

Gislason [8] mentions a second Mouth of the Wolf, in the vicinity of Andromeda; this might be the stars in Pieces, as they are close to the ecliptic.

However, the two wolves in the sky can be interpreted as one running in front of the sun and one running behind. This might be the origin of the word Sundog, parhelia. The Danish and old Swedish name is a direct translation of the English, or rather vice versa.

Orion is a well-known constellation, and there are several names on Orion’s belt of Norse origin. Beckman and Kålunds [7] use” Fiskikarlar”, the fishermen. Another name is ”Friggs distaff”. These names seem to be used locally; the fishermen are used in Norway and Iceland, while Friggs distaff is used in Sweden. One should also note that an old Finnish name is “Ämmänrukki”, the old woman’s distaff. This might indicate that the name is related to activities when Orion is in the sky, and also partly explains the names. In January, during the Viking era, Orion rises just after sunset. This coincides with the migration of a Cod subspecies from the Barents Sea to the northern coast of Norway. This was and is the traditional time for fish and preparing dried fish, which was the typical way to store in the absence of enough salt. This might explain the use and location of ” Fiskikarlar”, the fishermen, for Orion’s belt.

One of the most well-known constellations is The Big Dipper, the Plough or Charles’s wain, which in the Nordic countries is called ”Karlavagnen”, the chariot of Karl or man. The wagon is easily identified, but the origin of the name is a source of discussion. One theory is that it is named after Charlemagne (Karl in Scandinavian) and is of medieval origin. But if we look at the older Norse name, we find” Karlsvagn” (Man’s chariot), but also ”Kvennavagn” (woman’s Chariot) as the name of Ursa Minor (or vice versa). This might indicate a connection between the constellations and that the names are much older, with the possibility that specific names have been used during different periods in history. This means that Thor might be the Man as well as Freya, being the woman, both travelling by chariots according to the myths. We also might have a connection with the Nerthus cult, described by Roman authors. Chariots play an important role in older Scandinavian culture, which can be older and based in the local Iron- or Bronze Ages.

One constellation which has a peculiar name is Auriga, which is called ”asar bardagi”. The battlefield or the fight of the Æsir. Beckman and Kålund interpret this name as Thor’s Fight, probably based on the Greek name. But “asar” is plural, so it might indicate the final battle for all Æsir,  that is, Ragnarök, the end of the world. The neighbouring constellations are equally horrifying, with The Mouth of The Wolf, and the Milky Way as The road of the dead, in the vicinity.

Stars

In Rimtøl, we also find three stars that have special names:

Arcturus; Dagstjarna, Day-star.

Polaris; Leidarstjarna, Guiding star

Vega; Sudrstjarna, South star

Vega is visible in the southern sky during summer in Scandinavia and is in the south at midnight during the summer solstice.

Polaris is always in the north, and have probably been used for navigation, hence its name. Note that Polaris was not as close to the celestial pole 1000 years ago as it is today, but it still gives an indication of where north is.

But why call a star Day-star? (This name, Dagstjerne, is still used in parts of Norway, and the Finnish name for Arcturus is ”Aurinkontähti”, Sunstar.) We know that the sun does not follow star time, so why shouldn’t there exist a specific star that follows the sunrise? But at the latitudes of Scandinavia, especially around the Arctic Circle, the sunrise follows star time during the first months of the year. So, an intense star visible before sunrise during late winter and spring will indicate that the sun is coming and is referred to as the daystar, which is Arcturus.

We also find an indication of a star in folklore, especially in a popular Swedish Christmas song, with a medieval origin. The interesting lines go like this:

Det är väl ingen dager än,

Fast Eder tyckes så,

Det är den ljusa stjärnan

Som för dagen plägar gå.

” There is no sign of dawn.

Even if it seems so to you.

It is the shining star.

Which usually goes before the day.”

The last line is the key phrase: it describes a star that regularly appears before the daylight, strengthening the Arcturus interpretation.

The song is traditionally sung during the Christmas season, when Arcturus indeed appears in the appropriate position to be seen as the herald of daybreak.

Conclusions.

The Norse societies had considerable, mostly practical knowledge of astronomy and quite possibly their names of stars and constellations. These names have been lost, apart from some fragments from written sources and within Scandinavian folklore. The literature was probably written down by persons who had some education, including in astronomy, why they used the Latin names. But the small fragments that exist give a picture of this lost culture that might increase when more notes are found in the Icelandic archives.

References:

  1. Roslund Curt, Stjärn-Oddi: En vikingatida astronom på Island, Astronomisk årsbok, s 28, 1984 (in Swedish)
  2. Beckman, N. and Kålund, Kr. (1914-16). Alfræði íslenzk: Islandsk encyklo-pædisk litteratur: II. Rímtöl [Encyclopaedic literature on the calendar]. s 48-53 (in Swedish).
  3. Richard Hinckley Allen, Star Names; Their lore and meaning.
  4. Saxo Grammaticus,” Gesta danorum» (In Latin)
  5. Rudolf Simek, The Dictionary of Northen Mythology
  6. Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte (in German)
  7. Beckman, N. and Kålund, Kr. (1914-16). Alfræði íslenzk: Islandsk encyklo-pædisk litteratur: II. Rímtöl [Encyclopaedic literature on the calendar]. s 72. (in Swedish)
  8. Gislason, K. Fire og fyrretyve for en stor Deel forhen utrykte Prøver af oldnordisk Sprog og Litteratur. (København: Gyldendalska bogh. 1860) (in Danish)

[1] Aurvandil, Orwandil, Horwandil and Erendil are different forms of the same name.

Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi 3

4. Tideräkning

All tidräkning är i grunden astronomisk. Vi har den naturliga enheten, tiden mellan två  soluppgångar, dygnet. För att få en mer allmän definition av det sanna soldygnet som är oberoende av hur långs norr eller söderut man befinner sig säger vi att soldygnet börjar när solen befinner sig som lägst under horisonten, vid sann midnatt. Det innebär att dygnet börjat tidigare ju längre öster ut man befinner sig.

Det sanna soldygnet är inte lika långt året om. Detta beror på att jordens bana runt solen inte är helt cirkelformad. I januari befinner sig jorden som närmast solen och då har den sin högsta banhastighet. I juli är vi som längst från solen och jorden rör sig saktare i sin bana. Eftersom rotationshastigheten mot stjärnorna är densamma måste jorden snurra lite längre i januari innan solen är i samma läge på himlen, det sanna soldygnet blir lite längre.

Det här är naturligtvis opraktiskt. Våra ur( soluren undantagna) är konstruerade för ständigt lika långa dygn. De visar medelsoltid. Vi tänker oss då en låtsassol som rör sig med jämn hastighet längs himmelsekvatorn, ett varv på ett år. Skillnaden mellan medelsoltid och sann soltid kallas tidsekvation och är som störst 16 min.

Det är också opraktiskt att olika orter har var och en sin egen tid. Medelsoltiden är ju bara densamma för platser på samma longitud (rakt norr eller söder om varandra). Så tidskillanden mellan till exempel Göteborg och Stockholm är 24 minuter. Detta vållade inga bekymmer så länge man färdades med häst eller till fots, men när järnvägarna kom uppstod problem med tidtabellerna. Det har lett till att man infört tidszoner, där större geografiska områden har samma tid. Utgående från nollmeridianen (nord-sydlinjen genom Greenwichobservatoriet utanför London), har man delat in jorden i 24 zoner. I svergie använder vi den centraleuropeiska tiden då vi ligger ett stycke från Storbritannien, som ligger 1 timme efter oss. Zonindelningen följer inte strikt var femtonde grad i longitud, utan man följer geografiska och ekonomiska gränser.

På andra sidan jorden från Greenwich, ligger datumgränsen, dragen så den bara löper i vatten (utom i antarktis). Området öster om datumgränsen ligger ett dygn efter områder straxs västerut. Reser man österut över datumgränsen upplever man samma dygn två gånger, medan man förlorar ett dygn om man reser väster ut.

 Året är den tid det tar för jorden att gå ett varv runt solen. På samma tid roterar den lite drygt 365 varv runt sin egen axel. För att alla år skall börja vid samma tid varje nyår har man infört ett system med skott år, där vart fjärde år har 366 dygn, frånsett de sekelskiftesår som inte är jämt delbara med 400- Åren 1700, 1800 och 1900 var inte skottår , medan 2000 var ett skott år.

Månad är ursprungligen den tid det tar för månen att genomlöpa alla sina faser, lite med än 29 dygn. I sydliga regioner, där årstidsväxlingarna inte är så påtagliga, har året definierats som tolv mån-månader. Det innebär att man med jämna mellanrum får införa skottmånader. Vi har däremot frikopplat månaden från månens rörelser och använder fasta kalendermånader. Vår sjudagarsvecka har troligen sitt ursprung i tiden det tar för månen att fullfölja sina faser; ny, tilltagande halv, full och avtagande halv.

Idag så använder vi oss av exakta atomur, faktiskt för exakta. För att inte den internationella tideräkningen skall hamna för långt från den astronomiska skjuter man till eller tar bort skottsekunder då och då.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side

Astronomi – Astrologi 2

2. Stjärnornas namn och beteckningar

Många av stjärnorna, speciellt de ljusstarkaste, har egna namn. De flesta är av arabiskt ursprung, ett minne från när arabiska astronomer förde den grekiska astronomiska traditionen vidare under medeltiden. Men det finns även latinska och till och med kinesiska stjärnnamn. Inom varje stjärnbild betecknas även många stjärnor med grekiska, eller i några fall även latinska, bokstäver; generellt är då α den ljusstarkaste, β den näst ljusstarkaste och så vidare i bokstavsordning, men den regeln har undantag. De flesta stjärnor som är synliga för blotta ögat från Europa har dessutom nummer inom sin stjärnbild. Numren räknas från öster till väster oberoende av ljusstyrka. Efter numret eller bokstaven anges stjärnbildens latinska namn i genitivform, oftast förkortad till tre bokstäver.

På detta sätt kan till exempel himlens ljusstarkaste stjärna Sirius i Stora hunden skrivas som α Canis Majoris, αCMa eller 9 CMa.

Stjärnor som bara kan observeras i teleskop betecknas oftast med sitt nummer i någon stjärnkatalog, under förutsättning att de är upptagna. Sådana kataloger är till exempel Henry Draper-katalogen (HD), som täcker hela himlen, Bonner Durchmusterung (BD) på norra och Cordoba Durchmusterung (CD) på södra himlen. Men det förekommer även att äldre katalogen med namn av någon känd astronom används. I några enstaka fall har stjärnor fått namn efter astronomer som ägnat dem speciellt intresse, till exempel Bernards Stjärna.

Det finns dessutom stjärnor som ändrar sin ljusstyrka, dessa kallas för variabla stjärnor eller kortare variabler. Man införde ett system på 1800-talet för dessa, den först upptäckta i en stjärnbild kallades R plus stjärnbildens latinska namn i genitiv, nästa S och så vidare. Men nu visade det sig att antalet variabler var mycket större än man räknat med så man började använda AA till AZ och så vidare till ZZ. Detta ger 334 möjligheter, men man har funnit betydligt fler variabler nu så man använder ett system med beteckningen V och ett nummer. Där V står för variabel och numret för vilken variabel som hittats. Ex. V 1057 Cygni, är den 1057:e variablen som man hittat i Svanens stjärnbild.

Även om flera miljoner stjärnor katalogiserats så är det bara en bråkdel av alla som kan observeras med de största teleskopen.

3. Astronomiska koordinater- att hitta på himlen.

Att hitta och identifiera de ljusstarkaste stjärnorna är inte så svårt, även om man ibland kan ha svårt att veta vart man ska titta. Till hjälp har man då olika stjärnkartor, där man har instruktioner för hur man använder den året runt. Ett alternativ som blivit vanligt med utvecklingen av hemdatorer är olika planetarie-program där man beräknar hur himlen ser ut i ett visst ögonblick på en viss plats på Jorden. Här finns det ett antal olika program som säljs eller följer med läroböcker i astronomi. The Sky, Starry Night, WinStar och Stellarium är några exempel. Jag rekommenderar Stellarium som är en open-source program som  distribueras utan kostnad och som utvecklas hela tiden ideellt av olika personer.

Dessa program använder sig av samma system som astronomer världen över när de ska ställa in sina teleskop på ett ljussvagt objekt. Man använder sig av astronomiska koordinater, på samma sätt som vi använder geografiska koordinater (longitud och latitud) på jorden. Där varje kartlagt stjärna definieras av sina koordinater.

I det  ekvatoriella systemet utgår man från himmelsekvatorn. Motsvarigheten till jordisk latitud blir då vinkelavståndet till stjärnan till ekvatorn och kallas för deklination och betecknas med bokstaven δ (lilla delta). Deklinationen anges på samma sätt som latituden i grader(º), bågminuter(‘) och bågsekunder(«). (1º=60’=360») Positiv norr om ekvatorn och negativt söder därom.  Norra himmelspolen har således deklinationen +90º , alla punkter på himmelsekvatorn förstås δ=0º. Observera att man idag inte alltid använder bågsekunder utan använder decimala bågminuter.

Nu behövs en koordinat på andra ledden, motsvarande longitud. Här behövs då en referenspunkt som utgångspunkt, på samma sätt som vi definierat noll-medianen på jorden. Här används den skärningspunkt mellan solens skenbara bana, ekliptikan och himmelsekvatorn, där solen befinner sig runt den 20 mars, vårdagjämningspunkten. (denna betecknas med tecknet ). Vi kommer att se att detta är var historiska skäl som går över 4000 år tillbaka i tiden. Avståndet motsols från vårdagjämningspunkten längs ekvatorn till en storcirkelbåge mellan himmelspolerna kallas rektascension, och räknas i timmar, minuter och sekunder, så att ett helt varv är 24 timmar. Rektascensionen betecknas med den grekiska bokstaven α .

Efterson jorden roterar ser stjärnorna ut att flytta sig. Det är därför lämpligt att införa en tidsberoende koordinat, timvinkeln (t), som visar hur långt stjärnorna hunnit över himlen. Timvinkeln räknas motsols från den punkt på himmelsekvatorn som för tillfället befinner sig högst på himlen, rakt söder om zenit för en observatör på norra halvklotet. Vårdagjämningspunktens tim vinkel kallas stjärntid, Och tecknas med den grekiska bokstaven Θ. För alla himla kroppar gäller då det enkla sambandet: Θ=t+α. Ett stjärndygn börjar när vårdagjämningspunkten står som högst (Θ=0 h), och 24 stjärntimmar senare börjar nästa – men då har det gått 23 h 56m 3s på en vanlig klocka. Man använder då speciella ur som visar stjärntiden, använder stjärnkataloger för att få fram rektascension och deklination, beräknar timvinkeln för aktuell stjärntid och riktar in teleskopet. Med datorer kan nu detta göras automatiskt och det idag mindre teleskop där man i princip bara ställer upp instrumentet och trycker in vilken stjärna som man vill rikta in på och teleskopet gör det automatiskt. (dessa kostar en del, men många amatörastronomer har de).

Bild 1. De astronomiska ekvatoriella koordinaterna. Storcirkeln genom himmelspolerna och zenit kallas meridian. SP och NP står för syd- resp. nordpol.

Att ekliptikan och himmelsekvatorn inte sammanfaller beror på att jordens rotationsaxel inte är vinkelrät mot jordens bana runt solen, utan lutar ungefär 66,6º mot banplanet. Av denna orsak har vi våra årstider. Axelriktningen är i stort sett konstant, så när vi har vinter så pekar nordpolen bort från solen, på sommaren mot solen. Vi ser då solen söder respektive norr om himmelsekvatorn, det vill säga högt resp lågt över horisonten mitt på dagen. På södra halvklotet är årstiderna omkastade.

Bild 2. Jordaxelns lutning ger de olika årstiderna genom att ljuset faller olika in mot jordytan.

 Jordaxelns riktning är inte helt fixerad. Den ändras långsamt genom dragningskraften från solen, månen och de andra planeterna, en effekt som kallas precession. Precessionen innebär att axeln vrider sig sakta runt med i stort sett oförändrad lutning, där ett varv tar cirka 26000 år. Det innebär att vågdagjämningspunktens läge på ekvatorn för skjuts med cirka 50 bågsekunder under ett år, så både rektascension och deklination ändras med tiden. Därför måste man i alla stjärnkataloger ange vilket år de gäller. Precessionen medför också att himmelspolerna vandrar mellan stjärnorna. Om 12000 år är inte längre α i Lilla björnen (polaris) polstjärnan. Utan istället ligger Vega nära norra himmelspolen. Använd stellarium för att titta på norrahimmelspolen idag, markera polaris och ni ser att den inte befinner sig exakt i himmelspolen. Ökar sedan tidshastigheten så att ni stegar er hundratals år framåt i tiden. Då ser ni att polaris flyttar sig från himmelspolen. Samtidigt som detta sker förskjuts våra årstider, så att norra halvklotets vinter kommer att infalla när jorden befinner sig i den punkt i banan runt solen när vi har sommar idag.

Alla stjärnorna rör sig också mer eller mindra i förhållande till solen. Det innebär att vi kommer att få en egenrörelse där stjärnornas koordinater sakta ändras. Dessa effekter är dock så små att vi kan bortse från de.

Stjärnorna lyser även olika starkt. Denna ljusstyrka mäts i olika storleksklasser eller magnituder. Antikens grekiska astronomer delade in de för ögat synliga stjärnorna i sex storleksklasser: de ljusaste sades tillhöra den första magnituden, de nätt och jämt synliga sjätte magnituden. I och med att man började använda teleskop blev det möjligt att se svagare stjärnor och magnitudbegreppet fick utvidgas. I dag så ligger gränser för de största teleskopen vid 25:e magnituden. Man har idag möjlighet att ange ljusstyrkan i bråkdels magnituder. Man har dessutom vänt på skala, så den ljusaste stjärnan har magnituden -1,5, fullmånen -14 och solen -27. Magnituden är angiven i stjärnkataloger och finns att hitta i Stellarium.

Fortsättning följer…

Kategorier
Astronomi Historia The light side Uncategorized

Astronomi – Astrologi

Detta är första inlägget i en serie om astrologi. Målet är att ge en fördjupad bild av utvecklingen. För att göra detta går jag igenom grunderna och diskuterar utvecklingen samtidigt som astronomi presenteras för att få en förståelse av de olika begreppen som används.
Detta gör att serien blir gansak lång, minst 12 delar, då jag försöker hålla lästiden per inlägg liten helst under 10 min.

Inledning och stjärnbilder

Som ni säkert observerat så ser inte stjärnhimlen likadan ut vid olika tider på året. I december hittar man Orions stjärnbild i söder runt midnatt. I juli döljer sig Orion under horisonten i norr, samtidigt som stjärnan Vega i Lyrans stjärnbild strålar i söder.

Dessa förändringar i stjärnhimlens utseende beror på jordens rörelser runt solen. På ett år fullbordar jorden ett varv runt solen samtidigt som den i förhållande till solen snurrat 365 varv runt sin egen axel, men i förhållande till stjärnorna har jorden snurrat 366 varv!

Det innebär att stjärnorna går upp i öster 4 min tidigare för var dag som går. Det innebär att man pratar om stjärntid och siderala dygn, det vill säga den tid det tar för en stjärna att komma tillbaka till samma ställe på himlen..

Till detta kommer att jordaxeln lutar i förhållande till rotationen runt solen. Det innebär att man inte kan se alla stjärnor på alla platser på jorden. Vid ekvatorn kommer alla stjärnor vara synliga under ett dygn, det vill säga om inte solen var uppe. Här kommer dock alla stjärnorna att gå upp och röra sig i en båge över himlen.

Vid nordpolen kommer alla stjärnor som kan ses där ifrån att vara synliga hela natten och röra sig runt himmelspolen, det vill säga den punkt där jordens rotationsaxel pekar, för närvarande i riktning mot polstjärnan, Polaris.  I och med att stjärnorna inte går ner så kallas de för cirkumpolära, de finns alltid på himlen. (kontrollera detta i stellarium).

Vilka stjärnor som är cirkumpolära beror på observationsorten och vilken latitud den befinner sig på. Vi återkommer till detta senare.

Den halva av stjärnhimlen som är synlig från nordpolen kallas för norra stjärnhimlen och resterande södra stjärnhimlen. Gränsen mellan de kallas för himmelsekvatorn och är egentligen en cirkel på himlen som bildas av alla punkter som står i zenit (rakt ovanför en observatör) över en observatör på ekvatorn.

Från Sverige kan vi ser hela norra och ungefär halva södra stjärnhimlen, fast inte på samma gång. De stjärnor som ligger närmast himmelspolen går aldrig ner, medan de vi ser längs mot söder knappt tar sig över horisonten i söder.

För utom stjärnorna som har sina fasta inbördes positioner på himlen, dessa kallas även för fixstjärnor, har vi objekt som sakta flyttar sig. Detta är planeterna i solsystemet. Ordet planet är grekiska för vandrare, vilket berättar hur man såg de förr i tiden. Planeterna är mörka himlakroppar som reflekterar ljus från solen och som liksom jorden kretsar i banor runt solen. Alla planeters banor ligger i nästan samma plan som jordens. Därför rör de sig bara inom ett smalt bälte runt himlen. Inom samma bälte hittar man dessutom månen, som kretsar runt jorden i en bana som lutar något mot jordens banplan, och själva solen. Solens skenbara bana bland stjärnorna, som beror på jordens rörelse runt solen, kallas för ekliptikan. Den går i stort sett genom de tolv stjärnbilderna i djurkretsen eller zodiaken.

 Fem planeter är kända sedan urminnes tider: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. I dag använder vi de latinska namnen, som baseras på den romano-grekiska mytologin, men de har andra namn i äldre kulturer, men även andra namn i andra kulturer. Längre bort från solen ligger Uranus och Neptunus, vilka upptäcktes med hjälp av teleskop och fick latinska namn.

Till dessa kommer även asteroiderna mellan Mars och Jupiter samt andra små planeter som upptäckts utanför Uranus bana. Många av dessa har även de fått namn från mytologin. Vi har även Kometer som härrör från området utanför Uranus bana och består av is och grus, vilka visar sig som diffusa ljuskällor med lysande svansar.

1. Stjärnbilder

Stjärnorna som vi ser på himlen är egentligen solar som befinner sig på stort avstånd från oss. Deras fördelning över himlen är mycket oregelbunden, vilket har gjort att man har grupperat de i konstellationer eller stjärnbilder. Detta är vilket förekommit i många kulturer så vi har ett otal olika stjärnbilder, men man använder sig främst av den grekiska. Dock var det först 1932 som man kom överens om vilka stjärnbilder som skall användas och vilka deras gränser är. (detta kan studeras med Stellarium).

Tittar man på gamla stjärnkartor, hittar man helt andra stjärnbilder än de vi använder idag. Även om majoriteten är lika. Idag finns gamla stjärnkartor till gängliga på nätet.

Här bör man speciellt notera  Julius Schiller,. Coelum Stellatum Christianum från 1627, där man försökte «kristna» den hedniska stjärnhimlen.

I dag använder man sig av 88 st definierade stjärnbilder. Många härrör från antiken medan en icke obetydlig andel är från 1600 och 1700 talen.

Svenskt namnFörkortningLatinskt namnSynlig i Sverige/Norge
AkterskeppetPupPuppisDelvis
AltaretAraAra 
AndromedaAndAndromedaja
Berenikes hårComComa Berenicesja
BildhuggarenSclSculptor 
BjörnvaktarenBooBootesja
BägarenCrtCraterja
CassiopejaCasCassiopejaja
CepheusCepCepheusja
CirkelpassarenCirCircinus 
DelfinenDelDelphinusja
DrakenDraDracoja
DuvanColColumba 
EnhörningenMonMonocerosja
EridanusEriEridanusDelvis
FenixPhePhoenix 
FiskarnaPscPiscesja
FluganMusMusca australis 
FlygfiskenVolVolans 
GiraffenCamCamelopardusja
GravstickelnCaeCælum 
HarenLepLepusja
HerkulesHerHerculesja
IndianenIndIndus 
JakthundarnaCvnCanes venaticija
JungfrunVirVirgoja
KameleontenChaChamaeleon 
KentaurenCenCentaurus 
KikarenTelTelescopium 
KompassenPyxPyxisja
KorpenCrvCorvusja
KräftanCncCancerja
KuskenAurAurigaja
KölenCarCarina 
LejonetLeoLeoja
Lilla björnenUMiUrsa minorja
Lilla hundenCMiCanis minorja
Lilla hästenEquEquuleusja
Lilla lejonetLMiLeo minorja
Lilla vattenormenHyiHydrus 
LodjuretLynLynxja
LuftpumpenAntAntlia 
LyranLyrLyraja
MikroskopetMicMicroscopium 
MålarenPicPictor 
Norra kronanCrBCorona borealisja
OktantenOctOctans 
OrionOriOrionja
OrmbärarenOphOphiuchusja
OrmenSerSerpensja
OxenTauTaurusja
ParadisfågelnApsApus 
PegasusPegPegasusja
PendeluretHorHorologium 
PerseusPerPerseusja
PilenSgeSagittaja
PåfågelnPavPavo 
Rombiska nätetRetReticulum 
RävenVulVulpeculaja
SegletVelVela 
SextantenSexSextansja
SkorpionenScoScorpioDelvis
SkyttenSgrSagittariusDelvis
SköldenScuScutumja
StenbockenCapCapricornusja
Stora björnUMaUrsa majorja
Stora hundenCMaCanis majorja
SvanenCygCygnusja
SvärdfiskenDorDorado 
Södra fiskenPsAPiscis australisja
Södra korsetCruCrux australis 
Södra kronanCrACorona australis 
Södra triangelnTraTriangulum australe 
TaffelbergetMenMensa 
TrananGruGrus 
TriangelnTriTriangulumja
TukanenTucTucanaja
TvillingarnaGemGeminija
UgnenForFornax 
ValfiskenCetCetusja
VargenLupLupusja
VattenormenHyaHydraja
VattumannenAqrAquariusja
VinkelhakenNorNorma 
VågenLibLibraja
VädurenAriAriesja
ÖdlanLacLacertaja
ÖrnenAqlAquilaja

Fortsättning följer…

Kategorier
Kemi The light side Uncategorized

Mina grundämnen – Fosfor

Fosfor är ett speciellt grundämne av flera orsaker. Det är det första grundämnet som «upptäcktes» efter antiken. I tillägg har den egenskapen att det kan lysa i mörker, det som kallas fosforescens och att den förkommer i olika former.

Fosfor är i tillägg ett grundämne som är viktigt för liv och nödvändigt för oss. Samtidigt är det en bristvara då vi behöver det till konstgödsel, och de naturliga förekomsterna är kraftigt begränsade. Se https://www.ntnu.no/blogger/fysikkforfakirer/2018/02/02/utrotningshotade-grundamnen/

Men historien är intressant och Scheele var en av dom som hittade nya metoder att få fram fosfor, i hans fall ur ben, som låg till grund för den svenska tändsticksindustrin och på sikt industrialiseringen.

På ett sätt var grundforskning grunden till detta och annan utveckling inom teknologi. Något som om och om igen visar sig i historien.

Även om jag själv inte arbetet direkt med fosfor i experiment eller teori så kan jag ändå säga att det är ett av mina grundämnen då det är en vital del av mig.

Kategorier
Böcker Experiment Fysik Historia Laborationer Lärande Uncategorized Undervisning

När myten blir sanning: Cavendish, gravitationskonstanten och undervisningens utmaning

Vetenskapshistorien är full av berättelser som inspirerar. Vi älskar historier om geniala forskare som med ett enda experiment förändrade världen. Ett av dessa klassiska exempel är Henry Cavendishs berömda experiment från 1798. I många läroböcker står det att Cavendish mätte gravitationskonstanten G. Det låter elegant– men det är fel. Och det är just den myten jag har granskat i min senaste studie. (https://iopscience.iop.org/article/10.1088/1361-6404/adffcb)

När jag analyserade 84 fysikläroböcker, publicerade mellan 1911 och 2015, såg jag ett tydligt mönster: en majoritet ger intrycket att Cavendish fastställde G, medan bara ett fåtal framhäver hans egentliga mål – att bestämma jordens densitet. Denna förskjutning är inte trivial. Den påverkar hur vi förstår vetenskapens historia och hur vi undervisar nästa generation.

Varför är detta viktigt?

När vi lär ut att Cavendish “upptäckte G” förstärker vi en förenklad bild av vetenskap som en serie snabba triumfer. Den verkliga historien är mer komplex – och mycket mer intressant. Cavendishs experiment var ett tekniskt mästerverk, men det var också begränsat av den kunskap och teknik som fanns. Att förstå detta ger studenter en mer realistisk bild av forskning: den är långsam, metodisk och full av osäkerhet.

Vetenskap är inte en rak linje av perfekta upptäckter. Den är en process, ofta kantad av misstag, begränsningar och kreativa lösningar. När vi suddar ut dessa nyanser riskerar vi att skapa en bild som är både orealistisk och avskräckande. Studenter som kämpar med komplexa problem kan känna att de “inte är tillräckligt smarta” – när sanningen är att även de största namnen i vetenskapshistorien arbetade under osäkerhet och begränsningar.

Hur undervisar vi bättre?

Här är några sätt att göra undervisningen både korrekt och engagerande:

Berätta den riktiga historien. Förklara att Cavendish mätte jordens densitet, inte G. Visa hur hans resultat senare användes för att beräkna G. Detta ger en mer nyanserad bild av vetenskapens utveckling.

Diskutera varför myten uppstod. Låt studenter reflektera över varför läroböcker förenklar. Vad händer med vår förståelse av vetenskap när vi gör berättelserna för raka och perfekta?

Koppla till vetenskaplig metod. Använd Cavendish som exempel på hur experimentella begränsningar påverkar forskningsmål.

Låt studenter räkna själva. Ge dem Cavendishs data och låt dem beräkna jordens densitet – och sedan se hur G kan härledas. Det blir en praktisk övning som knyter ihop historia och fysik.

Använd storytelling. Beskriv hur Cavendish arbetade i sitt laboratorium, hur känsliga hans instrument var och hur lång tid mätningarna tog. Det gör historien levande och visar att vetenskap är ett hantverk.

Moderna myter i fysikundervisningen

Cavendish är inte ensam. Våra läroböcker är fulla av förenklade berättelser som riskerar att bli myter. Vi säger att Galileo “släppte kulor från tornet i Pisa” – trots att det är tveksamt om det någonsin hände. Vi lär ut att Newton fick idén om gravitationen när ett äpple föll på hans huvud – en charmig anekdot, men historiskt osäker.

Varför gör vi detta? För att berättelser är kraftfulla. De gör fysiken levande. Men när berättelserna blir för förenklade riskerar vi att skapa en falsk bild av vetenskapens natur. Det är därför vi måste hitta balansen: behålla berättelserna, men ge dem kontext och komplexitet.

Varför gör detta skillnad?

Genom att undervisa på detta sätt visar vi att vetenskap inte är en rad mytiska ögonblick, utan en process. Det gör ämnet mer mänskligt och mindre avskräckande. Studenter får se att osäkerhet och långsiktighet är en del av forskningen – och att det är helt normalt.

Så nästa gång du undervisar om Cavendish, Galileo eller Newton, ställ frågan: berättar vi vetenskapens historia som den var, eller som vi önskar att den hade varit? Jag menar att vi har ett ansvar att välja det första. Det är inte bara en fråga om fakta – det är en fråga om att ge studenter en rättvis bild av vetenskapens verklighet.

Kategorier
Examen Lärande Undervisning

Föreläsarens drömmar

Quo Vadis?

Digitaliseringen har förändrat undervisningen i fysik på olika sätt, och ett av de mest spännande verktygen i denna utveckling är STACK https://stack-assessment.org/ – ett system för datorstödd bedömning/undervisningsstöd som erbjuder funktioner långt bortom traditionella quizplattformar. Men i en tid där artificiell intelligens blivit en naturlig del av studenternas vardag måste vi ställa oss frågan: vart är vi på väg?

STACK gör det möjligt att hantera matematiska uttryck och algebraiska svar, skapa frågor med slumpmässiga variabler och ge omedelbar återkoppling. Det kan kontrollera enheter och signifikanta siffror, tillåta avrundningsfel och till och med generera grafer med slumpade parametrar. Detta gör STACK till ett kraftfullt verktyg för både självstudier och bedömning. Utmaningen är att bygga upp en omfattande frågebank, vilket kräver tid och resurser, men detta beror på ambitionsnivån, att skapa likande feedback som finns idag är inte så resursintensivt. Men om man vill ha detaljerad, individuell feedback krävs mer.

Samtidigt har AI blivit en självklar del av studenternas studievanor. En pilotstudie vid NTNU visar att majoriteten av respondenterna (fysikstudenter) använder AI som studiestöd, och mer än hälften gör det dagligen. De flesta använder det för att få steg-för-steg-förklaringar eller kontrollera sina egna lösningar, medan en mindre andel ber om kompletta svar. Studenterna upplever att AI bidrar till lärande, men kunskapen om hur man använder tekniken effektivt är låg. Detta innebär att AI främst fungerar som en «studiekompis», vilket kan vara positivt om det sker på ett pedagogiskt sätt. Men här finns både en fara och möjligheter, fel bruk kan vara skadligt, men samtidigt gör det möjligt att coacha studenterna då de är medvetna om möjligheterna.

I ljuset av detta måste undervisningen förändras. Traditionella övningar räcker inte längre för att skapa djup förståelse. Vi behöver lägga större vikt vid begreppsförståelse, diskussioner och strategier för problemlösning, helst i grupp. Här kan AI bli ett värdefullt komplement, men studenterna måste tränas i att använda tekniken för lärande – inte bara för att få ett snabbt svar.

STACK erbjuder även stora möjligheter som examinationsverktyg. Det kan ersätta traditionella övningar, inlämningsuppgifter och delar av summativa bedömningar. Fördelarna är tydliga: mindre administrativ belastning, snabb återkoppling och möjlighet att skapa unika prov för varje student. Men det finns risker. När AI används för att lösa uppgifter utan reflektion försvinner den pedagogiska vinsten. Feedback ignoreras och viktiga konceptdiskussioner uteblir.

En lösning är att införa distribuerade låg-stakes prov (skolexamen under översyn) under kursens gång. Detta bör minska examensstress, öka självförtroendet och leder till bättre resultat. Erfarenheter visar att låg-stakes bedömningar särskilt gynnar kvinnor och bidrar till bättre prestationer. Genom att dela upp kursen i flera mindre prov får studenterna kontinuerlig återkoppling och möjlighet att justera sina studietekniker i tid. För att detta ska fungera krävs en omfattande frågebank och en välorganiserad infrastruktur för proven.

Framtiden handlar inte om att välja mellan STACK och AI, utan om att kombinera dem på ett sätt som stärker lärandet. STACK ger struktur och rättvisa, AI ger flexibilitet och stöd. Tillsammans kan de skapa en undervisning som är både effektiv och engagerande. Men den avgörande frågan kvarstår: hur säkerställer vi att tekniken används för att utveckla förståelse – och inte bara för att förenkla vägen till ett svar?

Quo Vadis? Vi står inför en spännande framtid där digitala verktyg kan revolutionera fysikutbildningen. Framgången beror på hur vi integrerar dem – med pedagogik och förståelse i centrum.

För dem som följt mig så överlappar detta med inlägget https://www.ntnu.no/blogger/fysikkforfakirer/2018/03/27/undervisarens-drommar-1-examen/ från 2018. Detta är naturligtvis en utveckling av ideer i ljus av ny teknologi och forskning.

Kategorier
Astronomi Historia The light side

Betlehemsstjärnan – myt, mysterium och möjliga förklaringar

Varje jul ser vi stjärnan som ledde de vise männen till Betlehem – en symbol för hopp och mirakel. Men vad var egentligen Betlehemsstjärnan? Var det ett gudomligt tecken, eller kan vetenskapen ge oss en förklaring?


Jakten på tid och plats

För att förstå fenomenet måste vi veta när Jesus föddes. Bibeln ger olika och motsägelsefulla ledtrådar: Lukas nämner skattskrivningen under Quirinius, Matteus kopplar händelsen till Herodes. Romerska källor berättar att Herodes dog år 4 f.Kr., medan skattskrivningen skedde omkring år 6 e.Kr.

Men man måste samtidigt ta hänsyn till att evangelierna troligen skrevs runt eller efter år 70, vilket gör att den historiska korrektheten när det gäller datum kan vara fel. Markus evangeliet skrevs först och både Matteus och Lukas ser ut att ha kopierat delar. Notabelt är att Markus inte nämner födelsen. Historiker pekar därför på perioden 10 f.Kr.–5 f.Kr. som mest sannolik. Detta gör att vi kan se på astronomiska förklaringar.


Astronomi

Var ”stjärnan” en komet, en nova eller en supernova? Detta är mindre troligt – sådana händelser skulle ha dokumenterats på olika sätt. Bland annat i Kina där astronomiska observationer från den tiden inte indikerar någon sådan händelse.

Mer sannolikt är då en ovanlig planetkonjunktion, där planeter står nära varandra på himlen. Något som kan uppfattas som en stark stjärna. Här har vi ett antal möjliga kandidater:

  • 12 f.Kr.: Mars, Venus och Saturnus.
  • 6 f.Kr.: Jupiter och Saturnus i en trippelkonjunktion, det vill säga de befinner sig nära varande 3 gånger det året.
  • 2 f.Kr.: Venus och Jupiter.

Av dessa är 6 f.Kr. mest trolig, den var både tydlig, sällsynt och långvarig något som kunde möjliggöra en resa. Vi skulle kunna nöja oss med detta men då gör vi misstaget att inte sätta oss in i världsbilden som rådde då.


Astrologi – dåtidens världsbild

Man måste minnas att evangelierna skrevs under det romerska styret och kulturen. Mycket av utövandet av religion bestod i att läsa olika tecken, att spå om framtiden. Detta kunde vara allt från att spå i offerdjurens inälvor till astrologi.

Här ligger det ett antal ledtrådar om nu evangelierna var riktade till folk i romarriket. Här blir då spådomar viktiga i att föra fram ett budskap. Det vill säga Matteus inkluderade kanske därför stjärnan.

Tittar vi på historien får vi reda på att de ”vise männen” benämns som stjärntydare, Magi, eller astrologer. Detta ger i sin tur mening till berättelsen. Herodes hov, kände inte till stjärnan eller tolkningen då astrologi inte är tillåten i den mosaiska tron.

Så vi behöver titta inte bara på astrologiska tecken på en kunglig födelse utan även på något som kan kopplas till Israel/Judéen.

Astrologiska tecken på en kunglig födelse kan inkludera:

  • Jupiter och Saturnus går före solen.
  • Månen går upp före Solen
  • Månen som okkulterer Jupiter.

Provinsen Judéen hade som symbol en vädur och därmed stjärntecknet Väduren. Det vill säga att den händelsen som sökes skall ha skett då solen står i Väduren.

. ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom” (Matteus 2:2)

Det man också måste minnas är att Astrologer inte alltid observerade utan de beräknade positionerna i stället. Något som ger en extra osäkerhet.

Men vi hittar ett år där Jupiter och Saturnus går upp före solen i april, år 6 f.Kr. Detta år går även månen upp före solen och kommer nära Jupiter. Detta skedde den 17 april.

Morgontimmarna i Bagdad 17 april 6 f.Kr. Genererad me Stellarium.
Morgontimmarna i Bagdad 17 april 6 f.Kr. Genererad med Stellarium.

”…och stjärnan som de sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats…” (Matteus 2:9)

Matteus skriver att stjärnan ”gick före dem och stannade”. Detta kan tolkas som Jupiters retrograda rörelse – en känd effekt där planeten verkar stå stilla i förhållande till stjärnorna.

Detta år gick Jupiter före stjärnorna, genom en retrograd rörelse under hösten, men stannade även en tid, i förhållande till fix stjärnorna.

Så under 6 f.Kr. såg man en ”stjärna” eller tecken på en kunglig födelse gå upp i öster den 17 april. Där ”stjärnan” var en kombination av flera händelser som beskrivit ovan. Samt att även Venus stod upp före solen. Under året påbörjade Jupiter den retrograda rörelsen i slutet av augusti till ca 19 december då ”stod stilla” på himlen

Vad betyder detta idag?

Vi kan inte bara förlita oss på astronomi för att hitta en förklaring, utan här måste man ta hänsyn till dåtida kultur med astrologins betydelse. Slutsatsen blir att Betlehemsstjärnan troligen inte var en enskild stjärna(eller planet), utan en kombination av astronomiska och astrologiska fenomen, tolkad som ett tecken på en kunglig födelse. Historien påminner oss om att vi måste förstå det förflutna med dåtidens tankesätt.

Från detta och andra fakta och indicier, så firar vi på ”fel” dag – men myten lever vidare.

Kategorier
Energi Fysik Historia Uncategorized

Från kraft till energi. Vis viva kontroversen.

I dag använder vi oss av en klar nomenklatur inom fysiken där begrepp är mer eller mindre ordentligt definierade. Men så har inte alltid varit fallet. Till exempel så används energi idag för att beskriva en fysikalisk storhet. Men energi som ord inom fysiken är relativt ny. Men det var först 1807 som Thomas Young använde energi i den moderna tolkningen. Man bör notera att energi kommer från gammalgrekiska, ἐνέργεια, som betyder aktivitet eller något som sker. Med andra ord ett ganska bredd filosofiskt begrepp med ganska många betydelser.

Så fanns det ett energibegrepp innan dess? Här är det vanligt att man försöker förstå detta ur dagens perspektiv, vilket inte är så konstruktivt, utan man måste sätta sig in i den värld som fanns då. Vad var det som man var mest intresserad av. Ett exempel på att det är lätt att missta dagens intresse med dåtidens är Cavendish experimentet behandlades i FFV 1/2015. Där dåtidens intresse låg i att bestämma Jordens densitet och inte gravitationskonstanten som vi idag förknippar med det experimentet.

Vi behöver titta på de vetenskapliga diskussionerna på 1600-talet för att hitta ursprunget och kontroverserna som kantar vägen till vår nuvarande förståelse av mekanisk energi.

Den stora frågan då gällde främst rörelse. Varför har vi rörelse och vad är det som driver rörelse. Även om den Aristoteliska beskrivningen fortfarande var med i diskussionen hade den fått en mindre roll. Det som upptog många var varför, ett metafysiskt spörsmål. Man tänkte sig att rörelser var någonting som kunde ta slut (Aristotelisk tanke) och som behövde något för att upprätthålla rörelsen, en impetus eller en kraft. En tanke var att det var ett gudomligt ingripande en primus motor. ”Prime mover” som upprätthöll rörelsen, och då speciellt planeternas rörelser.  

Men nu är vi mest intresserade av att se på utvecklingen av energibegreppet och då behöver vi se på Rene Descartes. Han var i mitten av sextonhundratalet en av de mest ansedda filosoferna och vetenskapsmännen och fick stort inflytande på utvecklingen. Han kunde inte tänka sig att krafter kan verka över avstånd utan bara genom någon form av direktkontakt (direkt eller genom mediet). Han utvecklade en bild av kraft och kraftöverföring som helt berodde på kontaktkrafter och införde beskrivning av hur mycket rörelse man har, en mängd av rörelse, som var proportionell mot ett objekts volym och fart och att denna kvantitet var bevarad genom gudomligt ingripande. Detta ser bekant ut vilket för oss in på Isaac Newton.

Hans insats kan inte övervärderas men i detta fall spelar han en liten roll och deltog heller inte i diskussionerna. För att förstå detta behöver vi titta på hans verk Principia.

Principia markerar övergången från geometri till algebra som möjliggjorde den vetenskapliga utvecklingen, genom skapandet av differential och integralkalkyl togs ett stort steg matematiskt sätt. Men Principia handlar egentligen om kometers och planeters rörelse och de olika definitionerna som Newton gjorde och matematiken som utvecklades behövdes för att förklara dessa. Med andra ord Principia är en lösning på ett specifikt problem.

Newton säger att han gör detta utan att anta något. Han utgår i sin bevisföring från vissa definitioner och sätter upp sina tre lagar. Bland dessa definitioner hittar vi rörelsemängd (quantity of motion). I hans fall massan gånger farten, till skillnad från Descartes. Dock använder han samma tröghetsbegrepp som Descartes.

Men det är viktigt att notera att Newton inte säger att rörelsemängden är bevarad i Principa. Även om detta är möjligt så är inte detta intressant för honom. Orsaken till detta kan man bara spekulera om, men kan bero på att Newton bara såg lösningen av planeternas rörelse och med det gravitationslagen som det viktiga och annat som ointressant. Det är värt att notera att både Descartes och Newton såg mängden rörelse som relaterat till krafter. På latin vis.

Så Descartes, och som tillskrivet Newton, beskrev ”kraft” som mängden rörelse (vis) som massa multiplicerat med fart. Men detta var inte oemotsagt. Gottfried Leibnitz accepterade inte Descartes beskrivning utan menade att ”kraft” mängden rörelse var relaterat till massan och farten i kvadrat. Något han kallade vis viva, levande kraft. Detta var något som Christian Huygens observerat i elastiska stötar och vars utredning av bevarandet av ”rörelseenergi” (vis viva) publicerades postumt, 1703.

Att Leibniz gick emot Descartes, som var en av de stora filosoferna, gjorde honom kontroversiell och sättet som han gjorde det på gjorde att han inte togs på fullt allvar av alla. Många såg den dessutom som en kritik av Newton. När hans version av differentialkalkyl publicerades hamnade han i en kontrovers med Newton. Något som inte stärkte hans teorier hos anhängarna till Newton. Leibniz fortsatte med sin kritik av Descartes och införde begreppen vis viva och vis mortes. Levande kraft och död kraft (närmast att beskriva som tröghet). Även om Newton var medveten om diskussionen runt detta förblev han tyst. Det var andra som försvarade Descartes och indirekt Newton något som förstärktes av nationell stolthet.

Det fanns i princip två läger som menar olika vad det är som är ”kraft” eller rättare sagt mängd av rörelse. En som menar att det är massan gånger farten och den andra massan gånger farten i kvadrat.

För oss ser detta enkelt ut då vi vet facit, men så var det inte på den tiden. Här fanns många olika intressen, man hade sina (nationella) hjältar som inte fick kritiseras. Har hade man någorlunda tydliga gränslinjer dragna ofta baserade på nationalitet.

Experimentet som bidrog till lösningen.

Willem ’s Gravesande var en välrenommerad nederländsk matematiker och vetenskapsman, men ett solitt rykte och Fellow of the Royal Society efter ett besök i London. Han introducerade Newton och hans mekanik i Nederländerna. Då han var övertygad Newtonist tolkade han, felaktigt, att Descartes beskrivning var korrekt.

Samtidigt var han en duktig experimentalist som designade genomförde olika experiment, en stor del av hans utrustning finns bevarade, så 1722 utförde han ett experiment där han släppte mässingskulor från olika höjd ner i mjuk lera. Galilei hade visat att höjden som en kula faller från är proportionell mot farten i kvadrat när den träffar leran. Det vill säga genom att se hur djupt ner kulan hade hamnat i leran så kunde han se vilken av beskrivningen av den här rörelsen var korrekt.

Så genom att studera hur djupt kulan sjönk kom att ge ett definitivt svar. Är djupet linjärt mot höjden hade Leibniz rätt. Han var övertygad om att Descartes hade rätt men observerade att djupet var linjärt relaterat till höjden som kulorna släpptes på, det vill säga Leibniz och hans beskrivning av vis viva var korrekt. Det speciella var att s’Gravesande ville bevisa att det var Descartes beskrivning som var korrekt. Men här visade han att Leibnitz hade rätt. Detta borde avgjort diskussionen men det krävdes mer.

Emilie du Chatelet

Emilie du Chatelet var en speciell person. Hon föddes in i en fransk adelsfamilj och fick en utbildning som svarade mot sin plats som kvinna i en adelsfamilj, olika språk bland annat latin, franska, grekiska, tyska och italienska var några språk de skulle kunna. Men hon fick också annan utbildning samman med sina bröder, inklusive en grundläggande matematisk utbildning.  Hon giftes bort relativt ung och fick snabbt 3 barn när hon fortfarande var ung. Hennes uppgift som adelsdam var med det avklarad och hon kunde ägna sig åt sina egna intressen och nöjen, då barnen lämnades bort att uppfostras av andra, något som var praxis. I Emelies fall matematiska och filosofiska studier. Hon hade ett uppenbart intresse för detta och lärde sig matematik på hög nivå och kommunicerade med flera av dåtidens största matematiker. Hon deltog också i olika filosofiska samtal och lärde då känna Voltaire. Voltaire var en stor beundrare av Newton och prisade honom kopiöst och såg honom som ett geni.

Detta gjorde att det förekom diskussioner där Emelie troligen deltog om Newtons arbete. Det är också troligt att Emelie fick s’Gravesandes experiment presenterat för sig, troligtvis runt 1734-1735, kanske av s’Gravesande själv. Kanske på grund av detta eller ett besök av Francesco Algarotti som förberedde en bok on Newton, inspirerades Emelie att på börja en översättning av Principat till franska.

I och med att Emelie behärskade både latin och matematik på en hög nivå gjorde detta att hon både kunde läsa och tolka Principia direkt, vilket är en bragd för Principia är väldigt svårläst i sin originalform. I översättningen moderniserade hon samtidigt matematiken. Att hon gjorde ett gott arbete illustreras av att det inte kom någon ny fransk översättning förrän i slutet av nittonhundratalet. Samtidigt användes just Emelies översättning i de nyöversättningar av Principia som gjordes i slutet av 1900-talet.

Detta gjorde att Emelie var en av få som verkligen kunde förstå Principia, betydligt mer än till exempel Voltaire och många medlemmar av Franska vetenskaps akademien.

Vis viva kontroversen

Trots s’Gravesandes experiment var det fortfarande ganska starka gränser mellan Newtonister och de som framhöll Leibnitz beskrivning, till delar baserad på nationalitet med England, Voltaire och många medlemmar av franska akademin på ena sidan och främst tyska filosofer och matematiker på andra. Till stora delar handlade det i tillägg om person fixering där Descartes och Newton ställdes mot Leibnitz.

Här visar det sig att Emelie som var väl bevandrad i filosofi och matematik, ansåg att ”sanningen” inte beror på vem som säger vad utan den ligger i bevis. En i våra ögon modern hållning. Denna framgår tydligt in sin bok ” Institutions de Physique”[1]. En lärobok skriven till sin son, ett vanligt sätt att presentera sina verk på den tiden. I den och på andra sätt bidrog hon till att lyfta fram s’Gravesandes experiment och att kombinera Newton och Leibnitz.

Voltaire och andra såg hennes hållning som ett svek mot Newton. Men detta var ett viktigt steg mot en lösning av vis viva kontroversen. Nu fick inte Emelie se lösningen av kontroversen eller publikation av sin översättning av Principia. Vid 42 års ålder blev hon gravid, vilket på den tiden betydde en väldigt stor risk. 1749 efter att ha fött sitt fjärde barn fick hon troligen en blodpropp på grund av förlossningen och avled.

Kontroversen löstes dock egentligen inte det visade sig att båda hade rätt, det fanns två storheter som kan sägas beskriva rörelse, rörelsemoment mv och kinetisk energi mv^2/2. Hela diskussionen var mer eller mindre en semantisk diskussion. När Euler och Lagrange utvecklade en mer formell beskrivning av mekaniken baserat på Emelies arbete hade kontroversen dött ut.

Lärdommar

Vad kan vi lära oss av det här? Finns det någon moral i historien? Vad kan vi lära oss av det?

Historien är ofta inte det man läser om i fysikläroböcker, de är inte skriva av vetenskapshistoriker och syftet är inte att lära historien i första hand.

Vi ser faran med att sätta mer tilltro till personer än till bevis. Det är bevis som är det enda som räknas. Vi ser också att historien inte är så enkel som man tror, bara för att Principa publicerades var det mycket arbete som återstod och där Emelie du Chatelet insats var mer eller mindre bortglömd, när man ser på det inflytande hon hade. Även om vi inte vet exakt hur stort hennes inflytande var när det gäller utvecklingen, men hennes insats skall inte förringas.

Man bör också notera att s’Gravesande, som designade ett avgörande försök är i stort sett bortglömd och hans insats var också viktig.

Vi ser att historien är inte så enkel vi vill tro. Vi har två personer s’Gravesande och Emelie du Chatelet som kanske inte är så kända idag men båda hjälpte till att införa Newtonsk mekanik i sina hemländer och bidrog till att ändra förståelsen av det vi kallar kinetisk energi. Även om Newton var en gigant hade han personer som förde hans arbete framåt och s’Gravesande och Emelie du Chatelet var två av dessa.


[1] Du Châtelet, Gabrielle Emilie Le Tonnelier de Breteuil (1740). Institutions de physique. Paris: chez Prault fils. doi:10.3931/e-rara-3844