I samband med COVID-19 pandemin ställdes skolor och universitet inför faktum att normal undervisning inte kunde genomföras på grund av hälsomässiga orsaker. Detta gjorde att nästan över en natt måste alla kurser ges «online» eller digitalt.
Att flytta undervisningen «online» kan öka flexibilitetet hos undervisning och lärande både med avseende på plats och tidpunkt. Men den hastighet i förändringen är helt unik. Det har funnit support för de undervisare som önskat att inför mer digitalisering i sina kurser men det är rört sig om ett fåtal och med ordentligt med tid för förberedelser. Något som inte varit fallet nu utan undervisare har kastats in i en situation där man måste vara till hälften undervisare, hälften IT-tekniker och hälften MacGyver, detta ger upphov till smarta lösningar för vissa men samtidigt en otroligt stressande situation.
Hur den rådande situationen kommer att påverka studenter och undervisare på längre sikt är oklart och det kommer troligen ta år innan vi vet hur detta påverkade studenter. För undervisare är situationen en annan, här ser vi möjligheten till en ökad positiv hållning till digitaliseringen, men samtidigt en risk att redan negativa hållningar förstärks.
Det som ligger till grund för detta är frestelsen att jämför ordinär undervisning med «online» undervisningen under rådande omständigheter. Detta är olyckligt av flera orsaker, bland annat genom polititisering. Det har blivit ett uttalat politiskt mål att undervisningen skall digitaliseras, samtidigt som detta kan brukas på olika sätt och motiveras av olika grunder.
Online undervisning anses av många som varande av lägre kvalitet än ordinär undervisning, trots att detta inte har stöd i forskningen. Och en snabb oförberedd övergång till online kan befästa detta. Men en sådan jämförelse är djupt orättvis då en övergång till online undervisning aldrig gjorts på detta sätt förut och utan att kunna förbereda och utnyttja alla möjligheter på ett optimalt sätt.
Det vi har nu är en ny situation och vi kan egentligen inte använda de benämningar som finns inom Undervisningsteknologin (educational technology) som tagit fram: «distance learning»,»distributed learning», «blended learning», «online learning», «mobile learning» och så vidare. Den förståelse av skillnaderna mellan dessa har egentligen inte nått utanför en begränsad krets av forskare och pedagogiska utvecklare. Så för att kunna föra utvecklingen vidare behöver man hitta en benämning för det som sker nu och som kan användas för att skillja den från andra.
Debatter på sociala medier har gett en passande benämning: emergency remote teaching. (ERT)
Även om man kan se detta som hårklyverier så behövs denna för att kunna skilja det som sker nu från hög-kvalitativ online lärande. Här lägger man emfas på att det rör sig om undervisning och lärande. Då det som sker nu är baserat på att undervisaren ändrar undervisningen i form av hur den levereras.
Online utbildning är något som studerats i flera årtionden och har gett ett system för hur den skall genomföras. Vi vet att den mest effektiva online lärandet kommer genom en noggrann instruktionsdesign och planering genom bruk av en systematisk modell för design och utveckling [ Robert M. Branch and Tonia A. Dousay, «Survey of Instructional Design Models,» Association for Educational Communications and Technology (AECT), 2015. ] Det är detta som ger goda resultat och som saknas i dessa snabba förändringar.
En sammanfattning av dessa kan man hitta i Learning Online: What Research Tells Us about Whether, When and How [ Barbara Means, Marianne Bakia, and Robert Murphy, Learning Online: What Research Tells Us about Whether, When and How (New York: Routledge, 2014). ]
De som byggt upp online utbildning tidigare kan intyga att effektiv online läring handlar mycket om att skapa en läringsgemenskap och ger stöd inte bara genom instruktioner utan genom ett medägarskap och socialt stöd. Detta kan jämföras med det nätverk/stöd som finns för ordinär campus undervisning, socialt, formellt och informelt. Det handlar om att skapa ett lärande eko-system online som tar tid att identifiera och bygga. Så jämfört med vanlig undervisning så kan det se lätt ut att lägga det online, med det är ingen robust online läring då det omgivande ekosystemet inte finns.
Ser man till tiden det tar att utveckla (planering, förberedelser och utveckling) en online kurs så tar det mellan 6 och 12 månader innan kursen ges, och det tar 2 eller 3 itarationer innan man optimerat kursen. Det är omöjligt att göra detta på några dagar, även om det finns support.
Så fakta är mycket av det som erbjuds nu inte är optimerat. Samtidigt som man måste inse att alla gör det bästa de kan i rådande situation.
Men vi måste göra distiktionen att detta inte är den normala effektiva online utbildning som vi ägna oss åt utan att det är «emergency remote teaching» (ERT) och ingeting annat.
Den snabba insatsen med ERT kan ge en minskning i kvalitén på kurserna som ges. Detta speciellt när man jämför med tiden det tar att utveckla en (online) kurs. Den direkta motsägelsen att få detta gjort och den tid det tar att göra detta optimalt är något vi måste acceptera . Men det får inte misstas för en permanent lösning utan måste accepteras som en «nödinsats».
Detta gäller framför allt tillgången och kvalitén till läringsresurser, men även universell utformning av dessa. Universell utformning av läringsresurser skall fokusera på designen av läringsmiljön så att den är flexibel, inkluderande och student centrerad, så att alla studenter kan få tillgång till och lära sig från kursmaterialet, aktiviteter och uppgifter.
Evaluering av Emergency Remote Teaching
För att vi skall kunna dra ordentliga slutsatser om effekterna av situationen är det viktigt att det sker en evaluering. Men frågan bli vad är det som skall evalueras, eller vad är det som inte skall evalueras. Här måste vi vara på det klara att en direkt jämförelse mellan ordinarie undervisning med en online version inte är meningsfull. Denna typ av medie-jämförelser ger egentligen inget av värde.
För det första så är mediet endast ett sätt att presentera information, och inget medium är automatiskt bättre eller sämre på detta. För det andra så måste vi förstå hur personer använder olika medium för att kunna designa studier på ett effektivt sätt. Slutgiltigheten så finns det för många andra variabler som gör att det är svårt att få en större validitet i studierna.
Man bör då titta på andra typer av evaluering. Utfallet av distans undervisning beror på hur man definierar en succé. Här är det utfallet alltså hur mycket studenterna har lärt sig som är viktigt. Det handlar för universiteten om hur väl studenterna uppnått den kunskap och färdigheter som önskas och då i förhållande till kursplanerna. För studenterna är även detta viktigt, men här kommer även det de uppfattar som möjligheter till att lära sig så bra som möjligt in. Här kommer även attityderna till online undervisning att påverka hur man uppfattar det som menas med succé.
För distans-undervisning så har vi en helt annan tidsskala att arbeta med där man kan se effekter av hela utbildningar(kurser), medan i den rådande situationen har vi bara delar av kurser. Detta gör att vilka resultat vi får nu inte säger speciellt mycket om vare sig online-undervisning eller design av online kurser.
Detta gör att de rekommendationer som finns för väl-designade distans eller online undervisning inte kan brukas direkt. Detta medför att vi måste göra evalueringar som spänner över större frågeställningar.
När det gäller ERT så bör evalueringen vara med fokuserad på kontexten, input och processen än på själva lärandet. Detta betyder inte att man inte skall evaluera lärandet utan det är viktigare att titta på övergången. Detta kan man se genom att många kurser har gått från bokstavsbetyg till godkänd/icke godkänd.
De frågor som bör besvaras är till exempel:
- Fanns det nödvändiga interna och externa resurser för en övergång till digital undervisning? Vilka aspekter var viktiga för en effektiv övergång? (Kontext)
- Hur påverkade universitetets information till studenter och personal den upplevda lyhördheten för övergången till ERT?(kontext)
- Var teknikinfrastrukturen tillräcklig för att hantera behoven?(input)
- Hade campus support tillräcklig kapacitet för att hantera ERT-behoven?(input)
- Var den pågående pedagogiska utvecklingen tillräcklig för att möjliggöra ERT? Hur kan vi förbättra möjligheterna för akuta och flexibla inlärningskrav relaterade till alternativa metoder för undervisning och lärande?(input)
- Vad kämpade fakulteten, studenter, supportpersonal och administratörer mest med under ERT? Hur kan vi anpassa våra processer för att svara på sådana utmaningar i framtiden? (process)
- Hur kan feedback från elever, fakultet och campus supportteam brukas för eventuellt framtida ERT-behov?
När det gäller kursutvärderingar är det viktigt att ta hänsyn till den speciella situationen och fokusera mer på processer än innehåll och undervisaren.
Situationer som vi hamnat i är speciell och förhoppningsvis snart bara ett obehagligt minne. Men det är viktigt att ta lärdom av detta och fundera mer på hur vi undervisar och hur vi skapar det sociala nät som omger både ordinär campus-undervisning och distans-undervisning. Det är viktigt att det är mycket mer än bara föreläsningar och övningar utan en avancerad social struktur som skall läggas online och detta är inte lätt.