Fluor är ett grundämne som finns i ganska mycket och som har en hel del miljömässiga problem. CFC-gaser och andra fluor baserade föreningar. Teflon känner de flesta till och finns i de flesta kök som non-stick i stekpannor och grytor.
Min erfarenhet av fluor har främst handlat om rengöring av glas, med fluorvätesyra (flussyra) som etsar glas men som också kan brukas för att få bort ytliga repor. I mitt fall fick vi en repa på Brewster-fönstret i vår argon-jon laser som behövde fixas. Så destillerat vatten, fluorvätesyra och optiskt papper användes för att fixa detta.
Den andra närkontakten med en Fluor-föringar (SF6) fick jag i England vid acceleratorn i Daresbury (Nuclear Structure Facility) under min postdoc då utrustning från denna skulle demonteras och packas för flytt till Jyväskylä. Acceleratorn, en van der Graff arbetar med höga spänningar varför man har SF6 som en skyddsgas för att hindra urladdningar. Detta är en tung gas, så om det blir ett läckage kommer den att ansamlas i lågt liggande fördjupningar som gropar eller dalar. Larmet gick och vi fick evakuera till skyddsvallarna runt anläggningen. En speciell upplevelse men den gången var det ett falsk larm.
Även om SF6 i sig är inert så kan man kvävas om den fastnar i lungorna på grund av sin tyngd. Tidigare har den dock brukats i små mängder för att få fram motsatsen till He-röst (hög frekvens) då man får en rejäl bas-röst. Men detta är för farligt så det party-tricket hoppas jag ingen gör längre.
Oxygen/syre kan man kalla en av de lyckligaste grundämnena i Finland; happi! Men oxygen är oftast något man inte vill ha då det oxiderar metaller och annat. Oxygen är också en av orsakerna till massutdöenden på jorden. När organismer kunde utnyttja fotosyntesen så var oxygen en bi- eller avfallsprodukt som samtidigt råkade vara giftigt för många organismer som då dog ut.
Vi tänker inte på det men oxygen är giftigt för oss så koncentrationer över 30% är toxiska. Normalt innehåller atmosfären runt 21% så vanlig luft är livsviktig och inte toxisk. Det kan vara värt att notera att under Perm (250-300 miljoner år sedan) var oxygen koncentrationen närmare 30%, vilket gjorde att insekter med sina trakéer som fungerar genom diffusion kunde växa sig större än idag.
Även om man inte vill ha oxygen, så finns en del intressanta aspekter som man kan få med sig. Flytande oxygen är paramagnetiskt så det är möjligt att fånga flytande oxygen mellan två magnetiska poler [https://www.youtube.com/watch?v=Lt4P6ctf06Q ] problemet är att få fram flytande oxygen(kokpunkt 90K). I videon brukas en gastub och rör i flytande nitrogen (kokpunkt 77K) men man kan även låta flytande nitrogen förångas i en öppen termos, man får då en svagt blå vätska när det mesta förångats, detta är oxygen som då kan brukas för försöket.
Man kan också stoppa ner stålull i vätskan, ta upp och sätta eld på den. På grund av oxygen innehållet kommer det bli en explosiv förbränning, tidigare kunde man hitta brännmärken både på bänkar och i tak där fysik-studenter gjort just detta.
Den 5 December skedde det som omtalades som ett genombrott inom fusion vid Lawrence Livermore National Laboratory’s National Ignition Facility (NIF), genom «inertial fusion». Påföljande presskonferens den 13 December förstärkte den bilden. Men frågan är om detta egentligen är ett steg på vägen?
Det som NIF är del av är ett simuleringsprogram för att testa om kärnvapen som lagrats fortfarande ger önskad(?) sprängverkan. Det rör sig alltså inte om ett projekt där målet är att uppnå fusion för energiproduktion. Fusion i detta fall är ett medel för att se om simuleringarna stämmer.
Det som framstår som en «breakeven», det vill säga att mer energi skapas än det som man tillför systemet, är också en sanning med modifikation. Det som hände var att 2.05 MJ i 192 UV-laserstrålar fokuserades i en liten kavitet (hohlraum) med en pellet gjord av deuterium och tritium. I kaviteten skapades röntgenstrålar som tryckte ihop pelleten så att man fick igång en självgående fusion under någon miljarddels sekund. Här omvandlades ca delar av bränslet till He, neutroner och energi, totalt frigjordes 3.15 MJ. På det sättet är det en framgång, men hur för detta oss närmare kommersiell Fusionsenergi?
Det första man måste tänka på att man räknar med energin in i systemet (2.05 MJ) men det krävs nästan 300 MJ in i lasrar och andra delar för att få till detta. Det gör alltså att man måste öka effektiviteten 100 gånger innan man uppnått «grid-breakeven», dvs total energi in kontra det man kan ta ut.
Även om man räknar snällt med detta så kommer det inte vara möjligt att ta ut all energi som skapas, utan det kommer finnas förluster innan man kan få ut brukbar energi i form av elektricitet eller värme. Här kan verkningsgraden bli mindre än 50% (snällt räknat då <10% är troligare). Den teknologin är inte fullt utvecklad än och där har mycket arbete gjords vi JET och ITER där man vill skapa fusion med «magnetic confinement». Detta finns inte vid NIF, vilket förklaras av syftet att upprätthålla USAs kärnvapenarsenal.
Nästa är att lasrarna som man använder inte kan avfyras oftare än 1-2 gånger i veckan. För energiproduktion måste man troligen göra detta flera gånger per sekund. Vilket är ett mycket stort stag att ta. Som det är nu måste lasrarna och den optiska utrustning justeras om efter varje «skott» i tillägg till att optiken kan skadas vid varje «skott» och måste då bytas ut.
Kaviteten (hohlraum) som brukas måste göras med mycket hög precision då fel i storleken av en bakterie kan göra att det inte går att få till fusion. Varje av dessa kostar fler hundratusen dollar och flera månader på att utvecklas och konstrueras.
Så var det ett genombrott? För fusionsforskningen, ja. För energiproduktion med fusion, nej. Man har fått större förståelse för processerna men det är knappast ett steg mot energiproduktion, det är för många och stora problem som måste lösas först. Det stora genombrottet behövs inom «magnetic confinement» där man skall kunna ha en gående fusion över tid istället för under korta ögonblick. Så den tidskonstant som var aktuell när jag läste fysik på 1980-talet är troligen fortfarande sann; Om 30 år har vi kommersiell fusionsenergi. Det dröjer fortfarande 30 år….
Newton’s Principia är en av de mest banbrytande vetenskapliga arbeten som någonsin skrivits. Samtidigt är den av naturliga skäl en av de minst lästa av nutida fysiker och matematiker. Detta beror till stora delar på att den är ganska svår, inte bara för språket, den är skriven på latin, men också för att nomenklaturen är svår och till stora delar baserad på geometri på ett gammalt sätt. Att den första engelska översättningen, av Andrew Motte, i tillägg är otydlig och svårtolkad hjälper inte. Det finns en nyöversättning, av Anne Whitaker och Bernard I Cohen, som är lättare att läsa men fortfarande ganska svår för moderna människor. Detta och att matematiken ändrats sedan Newton’s tid bidrar till att få läst den. Samtidigt gör detta att en del referenser till Principia blir fel.
Principia består av tre «böcker» med olika innehåll. De två första innehåller den nya matematiken och Newton’s lagar och är riktade till en akademisk målgrupp. Den tredje boken, «The system of the world» är annorlunda. Den är mer populär och innehåller mer tillämpningar och exempel. Men här dyker det upp något intressant.
Motte’s översättning från 1729, innehåller de tre böckerna, men i tillägg även något som ser ut som en tidigare eller alternativ verson av den tredje boken. Här presenterad som «Treatise of the system of the world». Det vill säga den är egentligen inte en del av Principia, utan ett tillägg i den engelska översättningen.
I the treatise.. beräknar Newton den gravitionella avböjningen hos en pendel vid sidan av ett hemisfäriskt berg, vilken skulle vara mindre än 2 bågminuter, något Newton inte trodde skulle vara möjligt att observera. Men det var det och redan på 1770- talet genomfördes Schiehallion experimentet, av bland annat Nevin Maskelyne, där avböjningen observerades. Det som är intressant är att Maskelyne refererar till Principia och inte till The treatise… Denna «felcitering» har sedan följt med i beskrivningar fram till idag.
Hur gick det till? Maskelyne kunde Latin och borde haft tillgång till Principia i original. Men han kanske använde Motte’s översättning till vardags och tänkte kanske inte på att det inte fanns den latinska versionen. Svaret på detta får vi troligen aldrig, men en läxa av detta är att alltid gå och läs i original artikeln, lita inte på vad andra säger deg är inte säkert att de har läst den heller.
Nitrogen, främst i sin flytande form är den form som jag använt mest. Då den har en temperatur på 77 K så fungerar den bra som hjälpmedel för sorption i vacuum system. Under min tid i Göteborg hämtade jag ofta nitrogen i en 25 liters dewar. Påfyllningen gjordes i ett rum där man satte i påfyllningsröret, satte på påfyllningen och gick ut. Genom fönstren där kunde man då se hur dimma bildades när notrogenen kokade bort innan vätska fylldes och när man såg att det sprutade över gick man i och stängde av.
Vi hade en del party trick med flytande nitrogen, man kunde låta det rinna över händerna, Leidenfrost effekten skyddade, kyla ner olika föremål eller «dricka» det. Återigen så skyddar Leidenfrost men man kan inte ha mycket i munnen eller låta det komma nära tänder. En ryss brukade svälja lite för att sedan komma med ett gigantiskt rap. När man kyler ner med nitrogen, händer det en hel del roliga effekter: Blommor blir skära som glas.
Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor. Mer rosor i ett krus är ändock alltid rosor.
Men i Nitrogen blir det:
Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor. Mer rosor i ett nitrogen krus blir spruckna rosor.
En klocka i bly klingar nedkyld som en fin mässingsklocka. Men ett radergummi (viskelär) kan explodera spontant på grund av spänningar i materialet när den kyls ner.
Maskinen som kan får fram flytande nitrogen med är i princip en Stirling-motor som körs baklängs, dvs det är möjligt att bygga om en sådan till en motor, något en kollega ville prova med en rysk maskin som stod i Jyväskylä. Det intressanta med den var att det var en exakt kopia av en väst-maskin. Till och med Made in och serienumret var kopierat.
Så nitrogen är ett grundämne som förutom att finns runt oss även ett som jag har jobbat med..
I motsats som många tror så är inte en föreläsning en en-vägskommunikation. Eller rättare sagt i de flesta fall. De föreläsare som står vända mot tavlan hela tiden eller läser direkt ur sin anteckningar utan att se upp är det inte många kvar av. Som föreläsare har du alltid möjlighet att läsa av dina åhörare genom deras ansiktsuttryck eller kroppsspråk, även ljudnivån från åhörarna spelar roll. Man kan se om man behöver justera presentationen, minska tempot, repetera någon och så vidare.
Men med övergången till digital undervising (Emergency Remote Teaching ERT) på grund av pandemin ändrades detta fullständigt. De «föreläsningar» som nu skulle göras digitalt erbjuder inte detta form av kommunikation på ett enkelt sätt. Om man har inställningen att en föreläsning endast är en «överföring» av kunskap och därför en-vägs kommunikation så uppfattas inte detta som ett problem. Men låt oss titta på vilka tänkbara effekter detta kan få.
Zoom-föreläsning
Vi tänker oss den enklaste formen av föreläsning, med en presentation på Zoom, där föreläsaren kan skriva i presentationen. Så långt är skillnaden inte så stor från en normal föreläsning. Men föreläsaren kan inte se (eller höra) studenterna. Föreläsaren har då ingen möjlighet att läsa av sina åhörare och kan då inte anpassa sig på samma sätt som under en föreläsning i sal. Studenterna kan ha på kamerorna så att föreläsaren med rätt hjälpmedel kan se en mosaik av ansikten och ev. läsa kommentarer i chatten. Men ofta så är det svarta block som möter föreläsaren i stället för ansikten, då studenter förståeligt nog inte vill visas. Men man måste då tänka på att även det kan påverka föreläsaren negativt. Har du bara en massa svarta fyrkanter kommer detta naturligtvis minska motivationen.
Att detta inte påverkar föreläsarens insats borde vara klar och det kräver extremt mycket att kunna hålla motivationen uppe i tillägg till att det är mentalt utmattande att genomföra sådana sessioner. Jag har själv gjort det flera gånger (pre-corona) och det är som att springa ett maraton mentalt. Men nu påverkar detta även studenterna som inte kommer få den undervisning de borde, ämnesmässigt kanske innehållet är lika men en föreläsare som inte är på «topp» påverkar även studenternas lärande negativt.
Hybrid-föreläsning
En lösning skulle kunna vara så kallade hybrid föreläsningar där man sätter upp en kamera som filmar en föreläsning med några deltagare fysiskt närvarande. Men även detta bjuder på problem. Det är ännu mindre sannolikt att de som sitter hemma kan ställa frågor, detta under förutsättning att föreläaseren inte har en medhjälpare som kontrollerar chat och styr kameran. Men här kommer föreläsarens fokus helt ligga på de som är i salen och detta skapar ett «socialt utanförskap» för de som är med via dator.
Är föreläsningar nödvändiga?
Den fråga man kanske borde ställa sig först är om föreläsningar i den form som ges i salar verkligen är nödvändiga att genomföra digitalt? Vi har sett på några negativa aspekter ovan och det finns flera. Men det löser inget. Här kan man ta lärdom av de metoder som utvecklats inom «Digital Education» och distansundervisning som funnits i flera årtionden.
Här finns det möjligheter att bryta med det som är gällande praxis och istället se möjligheter förutsättningslöst. En lösning är att inte ha «vanliga» föreläsningar utan diskussioner baserade på «flipped classroom» principen, man spelar eventuellt in en video i förväg där man går igenom teori eller visar något. «Föreläsningen» på zoom skall då istället ta upp frågor och aspekter av innehållet i videon. Här är det viktigt att få studenterna att förstå varför man gör så. Frågor är alltid svåra att få från studenter, men här kan man ha en icke-räknade quiz som skall besvaras innan föreläsningen. (man bör dock ge poäng för att man gör den men inte resultatet), svaren i quizen kan då bilda grund för diskussionen och eventuella fördjupningar och förtydliganden. Här kan man då få mer aktiva studenter och i tillägg en substitution till det «sociala trycket» att gå på föreläsning och därmed en rutin i vardagen som är så viktig under tider av kris.
Detta innebär dock mer arbete för föreläsaren, men till skillnad från de andra inspelningarna kan materialet användas på nytt och även bidra till att reformera undervisningen när pandemin är över.
Även om detta låter enkelt är detta en ändring i paradigmet och som sådan mycket svår att få till…
Christmas is approaching and so is a rare planet conjunction, this time Jupiter and Saturn. This has caused a number of media outlets to proclaim that a similar conjunction was the origin to the story of the Star of Bethlehem, that you can read about in the gospel of Matthew.
There exists a number of explanations to this myth, a supernova, a comet or a conjunction. We can exclude a supernova as none was recorded by that time by Chinese astronomers. A comet was an ill omen and can thus be excluded. Conjunctions are plausible but have some disadvantages.
It should be noted that it is only Matthew that mentions the star and considering that it was written after70 BC it is quite possible that the story is distorted from what actually happened and written more in a then present-day context. That is, to give legitimacy to the claim, fulfilling prophecy.
But the story of the star is interesting in it self. with some interesting features of the star:
It signified a birth
It signified kingship
It was related to the Jewish nation
It rose «in the East»
King Herod had not been aware of it
It appeared at an exact time
It endured over time
First of all, the wise men or Magi, travelled from Mesopotamia thus they must have either seen it or expecting it to happen. The travel would have taken some time, so it might still be a conjunction. But rising in the east does not mean that that it could be related to the Jewish nation. Thus we need more information.
The solution of the problem can come from social influence in the Roman empire. The society was superstitious and Rome was more or less based on it. That means the the story in Matthew could be aim at that. That is, using a argument based in astrology to convince people.
In order to examine this further we can look at the features. Since Astrology is forbidden in mosaic religion, Herod, despite his roman education, should not have had any knowledge of the inner workings of astrology.
Astrology at that time opens up for a birth of a king, and different signs in the zodiac can be attributed to different nations. In the case of the Jewish nation this would be Aries. The Birth of a King could be that Jupiter and Saturn rises before the sun and that the moon does the same and this when the sun is in Aries. If both Mars and Mercury rises after the sun even better. An occultation of Jupiter by the moon would be a bonus. But this actually happened in the possible time period 6 BC in april on the 17th.
The royal planet Jupiter also performs a retrograde motion in Aries that year also something that seems to be according to the gospel.
Considering this I am more convinced that the Star of Bethlehem had an astrological explanation rather that a planet conjunction in 7 BC involving Jupiter and Saturn. But I guess we will never know the answer.
Kol är ett grundämne som är mycket speciellt. Ser man astrofysiskt så borde egentligen inte Kol finnas. Eller rättare sagt, det är en mycket speciell egenskap som gjort att liv och tyngre grundämnen överhuvudtaget kan existera. Fusion i stjärnor ger i princip bara He-4, men Be-8 som man får när två He-4 kolliderar är inte partikelstabil, vilket betyder att den har en livstid på under 10^{-16} s det vill säga under den tiden måste en He-4 kollidera med Be-8 för att bilda ett exciterat tillstånd av C-12. Detta är mycket osannolikt, men nu finns en liten detalj till som hade kunnat ge en ännu mindre sannolikhet, dvs energinivåer i C-12. Det finns ett energitillstånd i C-12 som ger en ökad sannolikhet för reaktionen, hade energin varit annorlunda hade inte sannolikheten varit mycket mindre och hade inte kunnat ske. Så om det inte vore för det.. inget kol och inget liv..
Men det speciella med kol tar inte slut där. I sitt yttre skal finns 2s- och 2p-elektroner och det ger några mycket speciella egenskaper. p-elektronerna kan bilda 3 olika orbitaler och vi kan även få en hybridisering där s-elektronerna kommer till. Summan av det hela är att kol kan ha upptill 4 olika bindningar, se metan CH4. Men bindningarna kan variera så vi kan ha 1,2,3 st, vi kan ha dubbelbindningar och trippelbindningar. Något som gör att det kan binda med andra grundämnen på ett mycket varierat sätt, det vi kallar organisk kemi. Detta är grunden för liv.
Men vi får en annan egenskap och det har med kristallstrukturen att göra. Vi har två kristall strukturer som förekommer i naturen, Grafit och Diamant.
Grafit består av en hexagonal struktur med relativt starka bindningar i ett plan och svagare bindningar mellan planen. Planen bilder grafen, ett material med speciella egenskaper. Men planen kan också rullas ihop till rör eller till «fotbollar». Under mina studier så var det en forskargrupp (nabogruppen) som sysslade med beräkningar på just detta så vi fick hela tiden information om vad som hände i forskningsfronten. Så C-60 och C-70 var på den tiden «hett». Jag sysslade inte själv med det men det fanns diskussioner om hur man kunde göra olika experiment.
Diamant ligger mig varmare om hjärtat. I min utbildning ingick Fasta tillståndets fysik, där examinationen var en hemexamen där frågor skulle besvaras för ett grundämne som lottades ut bland studenterna, där jag fick kol, och valet var mellan Grafit och Diamant.
Diamant är en speciellt material, det är metastabilt, dvs diamanter förstörs sakta, det är i ren form en halvledare, men leder värme bättre än de flesta material. Det är transparent, extremt hårt och har ett högt brytningsindex.
Diamant förekommer naturligt och då ofta med olika föroreningar som ger de olika färgnyanser.
Rent fysiskt har diamant speciella egenskaper som gjorde svårt att att hitta data för min hemexamen, jag hade mer än 3 olika typer att förhålla mig till och att det antingen fanns mycket data eller inget alls. Så jag har ett intressant förhållande till kol och diamanter..
I samband med COVID-19 pandemin ställdes skolor och universitet inför faktum att normal undervisning inte kunde genomföras på grund av hälsomässiga orsaker. Detta gjorde att nästan över en natt måste alla kurser ges «online» eller digitalt. Detta gjordes av ren nödvändighet och det fanns inte tid till eftertanke. Detta är något jag skrev om i ett tidigare inlägg (https://www.ntnu.no/blogger/fysikkforfakirer/wp-admin/post.php?post=146).
Men frågan är hur detta påverkat brukarna (elever och studenter)?
Man måste komma ihåg att flytta undervisningen «online» kan öka flexibiliteten hos undervisning och lärande både med avseende på plats och tidpunkt. Men detta kräver dock att man planerar och lägger upp material som verkligen gynnar lärande. Detta gör att materialet måste vara anpassat till den digitala studiemiljön. I många fall måste denna byggas upp och i tillägg måste brukarna kunna anpassa sig till denna.
Baserat på erfarenheter och forskning handlar mycket om att skapa en läringsgemenskap och ger stöd inte bara genom instruktioner utan genom ett medägarskap och socialt stöd. I en digital miljö är det lätt att bli ensam och då utan det nätverk/stöd som finns för ordinär campus undervisning, socialt, både formellt och informelt.
Föreläsningar
Låt oss titta på en föreläsning i ett auditorium. På ytan kan det se ut som en envägskommunikation, en föreläsare som pratar vid tavlan och följer ett manus. Men ser vi närmare så pågår en kommunikation ständigt mellan åhörarna och föreläsaren. Åhörarnas kroppsspråk och minspel avslöjar mycket som en erfaren föreläsare känner av och anpassar sig till. Vi har en icke-verbal kommunikation som också påverkas av ljudnivån av åhörarnas inbördes kommunikation. Men även här har vi en aktiv kommunikation där frågor och svar utväxlas mellan åhörarna. Så motsatt vad en del tror så är det en omfattande kommunikation som föregår inom föreläsningens studiemiljö.
Anteckningar tas, för förhoppningsvis inte verbatim, utan bearbetas av den enskild åhöraren.
Om vi nu tittar på en inspelad föreläsning dvs när man satt en kamera i auditoriet under en vanlig föreläsning, vad kan vi se är annorlunda för tittaren av inspelningen?
För det första, tittaren har ingen kontakt med föreläsaren och deltar heller inte i den icke-verbala kommunikationen som sker i auditoriet. Detta kan vara frustrerande och det på en undermedveten nivå. Referenser som föreläsaren har kan hamna utanför bild vilket gör att tittaren missar information.
Den andra skillnaden är att om tittaren är ensam har hen ingen att fråga och diskutera med. Det är möjligt att pausa eller spola tillbaka men det är fortfarande tittaren som skall förstå utan att få en annan synvinkel eller förklaring på frågeställningen.
För det tredje, det är lätt att när man tittar ensam att de anteckningar man gör blir sämre eller att man inte skriver något överhuvudtaget. Man lutar sig tillbaka och kan uppleva en «illusion of mastery». Det verkar så lätt att man inte anstränger sig. Man kan också frestas att spela av föreläsningen med högre hastighet. Redan vid 1.4x missar man ord och hjärnan måste jobba extra för att ta emot och sortera informationen, den kognitiva belastningen blir så stor att läringseffekten blir liten.
Så det är inte bara att lägga ut en föreläsningsvideo och hoppas på det bästa. Man bör visa brukarna att man missar information i en inspelad föreläsning och att den sociala studiemiljön med sina fördelar och krav saknas.
En sak som bör påpekas är att om möjligt skall man se en föreläsningsvideo i grupp så att man kan pausa och diskutera svåra partier i videon. Man skapar med detta en studiemiljö där man kan kommunicera med någon och hjälpa varandra. Bestämmer man att träffas skapas också ett socialt tryck att se videon utan prokrastinering, vilket också är positivt. Med tanke på att föreläsningar vid en bestämt tidpunkt också fungerar som en skapande av rutiner i tillägg till det sociala trycket att delta, så kan det att man träffas vid en bestämd tidpunkt ersätta detta tryck till viss del.
Man antar att det är nog med att lägga ut en video, men man bör också ge råd om hur man skall se på den för bästa effekt. Man tror kanske att det sätt man gör är det optimala men den som är lättast att lura är dig själv.
I dessa tider när examina inte ges i salar utan har gett som hemexamen har det dykt upp en debatt om fusk. Här har många blivit förvånade över att det förkommit samarbete mellan studenter och kallar hemexamen en katastrof eller något sådant. Men låt oss titta närmare på problematiken.
Jag har flera gånger haft kurser där examinationen varit en hemexamen. Men den examen har då varit designad till att vara en hemexamen och där jag räknat med att studenter har samarbetat. Med andra ord jag har designat examen på så sätt att det blir svårare att samarbeta.
Det första är att låta examen vara över längre tid minst 6 timmar och i vissa fall 24 timmar, allt efter kursens innehåll. Alla uppgifter skall besvaras genom långa svar (fritext) med motiveringar. Dessa kan vara korta men det är mycket svårt att kopiera korta svar utan att det upptäcks. Även skillnader i numeriska värden i uppgifterna är ett enkelt sätt, detta kräver dock att man har en algoritm som gör det enkelt att få fram svaren. Ofta så ingår även en mer öppen uppgift där studenterna själva skall anta ett visst värde, sannolikheten för att två skall välja exakt samma är liten. Just öppna uppgifter där man ligger på en högre nivå i Bloom’s taxonomi är mycket lämpliga i en hemexamen. Detta kräver dock mer arbete när man rättar men ger en bättre bild av vad studenten kan än andra uppgifter.
Det som dock är förbjudet i en hemexamen är flervalsfrågor. Detta av flera skäl. 1. man testar på en låg nivå i Bloom’s taxonomi. 2. Det är omöjligt att se hur studenten tänker. 3. Det går inte att se om det förekommit samarbete eller direkt kopiering. Om man framhärdar i att behålla flervalsfrågor och försöker hindra samarbete så får det andra effekter.
Man ökar antalet frågor så att studenter inte hinner samarbeta => om studenterna inte hinner med ger man ett incitament till att samarbeta. Något som är kontraproduktivt.
Man ökar svårighetsgraden för att hindra samarbete=>om studenterna måste jobba mer och inte hinner med ger man ett incitament till att samarbeta.
Frågor och svarsalternativ blandas om=> detta genomskådas lätt och hindrar inte samarbete. Dock kommer en variation i ordningen av svarsalternativ göra att det tar längre tid att lästa uppgiften.
Flervalsfrågor är därför ett dåligt alternativ på hemexamen och borde inte få förekomma. Det är bättre att låta studenterna bara ge ett kort svar.
Men om vi undantar samarbete från diskussionen, kan flervalsfrågor (med hjälpmedel) påverka resultaten? Svaret är ja. Flervalsfrågor ger automatiskt fler godkända än frisvar genom att man kan gissa, dvs gränsen för godkänt sänks i praktiken, samtidigt som högre betyg påverkas mycket lite. Detta blir relativt oberoende på svårighetsgraden. Men här är det viktigt att veta att studenterna har tillgång till alla hjälpmedel, också gamla examina som om man inte är mycket noggrann vid examenskonstruktionen kommer vara till stor hjälp.
Väljer man att bara ha godkänd/icke godkänd kommer många att göra så mycket som de tror de behöver och troligen inte mer, så poängfördelningen kommer inte att kunna ge speciellt mycket information heller.
Så var ligger problemet? I alla fall inte enbart hos studenterna.
