Det är i dagarna en debatt om kärnenergi och hur den skall lösa energikrisen. Man ser inlägg som är odelat positiva och som koncentrerar sig på ett fåtal aspekter av ett i grunden komplicerat problem. Just detta är något som bör belysas genom att titta på andra inte så ofta debatterade aspekter.
En satsning på kärnenergi är en satsning som måste göras på lång sikt då det tar upptill 10 år att bygga ett stort kärnkraftverk, och till detta kommer en politisk process om placering och investeringar i tillhörande infrastruktur och miljöeffekter (bland annat från kylvatten). Så att bygga ett kärnkraftverk motsvarande de som finns i drift idag tar lång tid. En invändning som kommer är att det inte skall byggas konventionella kärnkraftverk utan det är små modulära reaktorer (SMR, https://www.iaea.org/topics/small-modular-reactors) som skall byggas. Dessa skall kunna massproduceras och vara mindre vilket gör att byggtiden går ner, de är enklare att placera nära existarande infrastruktur och vi kommer att ha de i drift fortare. Men detta är inte helt sant. Det finns idag över 80 olika designs för SMR men inte många är i drift idag. Man bör notera att The US Nuclear Regulatory Commission (NRC) har certifierat den första designen för en SMR med effekt 21 Februari 2023 https://www.federalregister.gov/documents/2023/01/19/2023-00729/nuscale-small-modular-reactor-design-certification.
Även om det finns olika designer så måste man demonstrera på ett adekvat sätt säkerheten i designen, då detta rör sig om en ny teknologi och att man inte har mycket erfarenhet med denna. Detta betyder att dessa måste först byggas och testas innan man kan börja en massproduktion, så även här kommer tidsfaktorn in och det dröjer troligen mer än 10 år innan det kommer att finnas generell tillgång på SMRs. Detta har också påpekats av representanter från näringslivet.
Men förutom detta så finns det idag en brist på personal som behärskar kärnteknik. På bland annat Direktoratet for strålevern og atomsikkerhet (DSA) finns det experter men inget kunnande vad gäller SMR och hur den tekniken ska kunna prövas för tillstånd att producera kraft. Detta är inte bara ett nationellt problem utan även ett Europeiskt problem. Många år av nedrustning och nedläggning av kärnkraft, ofta av ekonomiska orsaker, har inte bara lett till ökade utsläpp av växthusgaser och ett beroende av rysk gas, utan också till en nedmontering av den kunskapsbas som krävs för en utbyggnad. Det råder idag en brist på den kompetens som behövs för att kunna driva och kontrollera de nya kärnkraftverken (SMR och konventionella).
Det behövs ett kompetenslyft i Europa där det i dag saknas tillräckligt många utbildade personer på alla nivåer som kan utveckla och leda utbyggnaden av SMR. Detta gäller allt från forskning och utveckling på olika aspekter av SMRs, men även utbildning av personer som skall arbeta med ackreditering och kontroll och kompetent driftpersonal. Framför allt behövs forskning och utveckling som ge ökat stöd till den typ av SMR som kan producera eller återanvända sitt eget bränsle. De SMRs som planeras är inte generation IV reaktorer utan opererar med en öppen bränslecykel, där nytt bränsle måste tas in och avfallet hanteras på samma sätt som med existerande kärnkraftverk.
Tar man hänsyn till dessa aspekter är det tydligt att SMRs knappast kommer att kopplas till el-nätet inom en tidsperiod mindre än 10 år, utan de kommer troligen efter det. Om man tänker sig en framtid med SMRs så krävs en betydlig satsning på utbildning, exempelvis tar det minst 5 år att få färdigutbildade civilingenjörer inom fältet och skall man i tillägg ha en nationell utbildningen för att undvika att behöva rekrytera från redan existerande utbildningar i Europa, så krävs att planering av utbildningarna och rekrytering av undervisare inom specialfält startar minst 3 år innan utbildningen startar. Till detta kommer också behov för forskning, forskningsinfrastruktur och undervisningslaboratorier. Detta medför en kostnad som måste vara del i ett större beslut som satsning på kärnenergi. Det är därför inte bara en fråga om energiförsörjning utan även en utbildnings- och forskningsfråga där det behöver tas strategiska beslut.
Man bör även diskutera tillgång och framställning av kärnbränsle men det är en annan diskussion.